"Seriöst Sam, det där typ din tioende flaska vatten som du dricker! En till så kommer du kissa på dig mitt under dansen!" Vi var på väg till teatern och Sam hade halsat vatten hela morgonen.

"Wow Sanna, bra jobbat med att boosta mitt självförtroende! Dessutom är jag mer nervös över att kräkas upp alla pannkakor som jag åt."

"Så varför åt du 12 stycken?" Hon tog en stor klunk ur flaskan.

"Jag äter när jag är nervös okej?"
"Och ledsen, och glad, och uttråkad, och..."
"Okej jag fattar, jag kommer att hamn på biggest loser! Kan du göra ditt jobb som bästis nu och lugna ner mig? Eller åtminstone ge mig en till flaska vatten." Hon halsade det sista i flaskan. "Eller en chipspåse." Jag skrattade och höll upp dörren till teater entrén åt henne. Dörrarna till scensalen var öppna och rummet var tänt.

"Oh god. Sanna, kan du se om musiken är färdig i stereon? Jag måste på toaletten." Innan jag hann svara så hade hon sprungit ut. Jag suckade och såg mig om. Hon kunde ju åtminstone berättat var stereon var någonstans. Tillslut hittade jag den. Uppe på scenen. "Perfekt." Jag hoppade upp på kanten och ställde mig upp på scenen och tittade ut över de tomma publiksätena. Inga strålkastare var tända, endast de vanliga lamporna i taket. Men ändå blev jag bländad. Ett stort sken blixrtade till och jag stängde ögonen för att de sved. När jag öppnade dem igen var sätena fyllda med människor. Jag stirrade rakt ut i publikmassan med mina ögon kisade för det starka ljuset. En kvinna grät och folk vände på sina huvuden och började mumla. Kvinnan fortsatte att gråta och jag kände igen rösten alltför väl. Jag kände hur hjärtat blev tyngre i bröstet och hur min andning blev mer ansträngd. Människorna pratade högre och vissa hade ställt sig upp för att se vad som hände. Jag täckte öronen med mina händer för att stänga ute det och snörde runt så att min rygg var mot publiken och hade ansiktet riktat mot golvet med stängda ögon. Jag stod hukad och andades tungt i någon minut tills jag kunde andas normalt igen. Jag lyfte sakta huvudet och tittde försiktigt bakom mig. Det starka ljuset och alla människor var borta. Salen var tyst och ingen var där utom jag. Min andning var fortfarande en aning tung och när jag stod där så såg jag hur ett starkt ljus började växa sig fram igen. Jag vände mig hastigt och knep ihop ögonen.

"Nej, sluta!" Mumlade jag. Jag skyndade mig över till stereon på andra sidan utav scenen och var noga med att inte titta ut över stolarna. Jag satte igång stereon och låten som Sam och de andra dansarna hade lärt sig koreografin till startades. Jag stod vid stereon och bara lyssnade på musiken i några sekunder. Jag försökte få bort tanken på att jag stod på en scen och fokuserade på musiken. Jag hörde texten och kände väl igen den. En av Justins låtar, som Sam hade spelat många gånger.

 

 

Jag började röra mig med musiken och göra dansrörelserna som Sam hade lärt sig och visat för mig varje kväll. Jag började med ryggen mot publiken men vände mig sakta under låtens gång. Mina ögon var som klistrade nere i marken. Jag var livrädd för att titta upp och se ut över stolarna igen. Jag var livrädd av att bara vara på scenen, men det fanns ändå en känsla av trygghet som hindrade mig från att stanna och kliva ner. Jag hade inte känt den trygghetskänslan på länge. Musiken tystnade och jag stannade upp med ansiktet mot publiken men blicken ner i golvet. Ett svagt klappande hördes. Jag svängde runt och höll nästan på att tappa hakan när jag såg vem det var.

"Wow! Det där var otroligt!" Justin kom närmare mig ute på scenen.

"Euuum... t-tack!" Stammade jag fram. Han stod bara någon meter ifrån mig nu. Han räckte fram handen och sa artigt, "Justin." Jag kunde inte låta bli att le.

"Jo jag vet!" Fnissade jag. "Sanna." Han log stort medan han skakade min hand, sedan släppte han den snabbt när vi båda insåg att vi nog hållit i varandra lite för länge.

"Så eum, är du en av de sökande?"

"Nej. Men min bästis är, så jag är här med henne." Han rynkade på panna.

"Men varför söker inte du? Du borde göra det." Jag kände hur jag rodnade lite.

"Tack men, jag är inte så intresserad av en danskarriär längre."

"Varför?" Jag log lite halvhjärtat och svarade.

"Jag älskade att dansa och visa upp mig innan men med åren så fick jag lite utav en... scenskräck." Jag vred på huvudet och tittade bak på de tomma läktarstolarna, men jag vred snabbt tillbaka huvudet för att inte få den hemska synen igen. "Det är svårt att förklara." Han såg fundersam ut. Innan vi hann säga något mer så hördes steg som närmade oss ute på scenen.

"Det har börjat komma lite fler människor nu där ute så vi borde ta och..." När Sam tittade upp från telefonen och såg vem som stod framför mig så fick on världens gap. Justin log mot henne.

"Hej! Du måste vara kompisen som Sanna är här med? Jag är Justin."

"Jag vet! Och du är så... Och du är hä... och jag är... eum... jag är..."

"Sam?" log jag mot henne. Det såg ut som om något i hennes huvudet klickade till.

"Ja! Just det! Jag är Sam!" Det märktes att Justin försökte hålla in skrattet.

"Jo jag känner igen dig! Du är en grym dansare!" Sam tappade hakan igen.

"T-t-t-t-tycker du?"

"Ja! Du kanske kan hjälpa mig att övertyga din vän här at provdansa också?" Han nickade mot mitt håll. Sam fnyste och kom och la armen om min nacke.

"Du, jag har försökt få henne att dansa igen i snart ett och ett halvt år! Men hon är envis som en åsna!" Jag skrattade lite lätt och kände hur mina kinder blev röda. Justin log.

"Jag tycker jag känner igen er båda från någonstans?"

"Vi var på ett av dina meet and greet för några månader sedan." svarade Sam. Justin såg ut att tänka till lite och tittade på oss.

"Ja, jag kommer ihåg er! Ni berättade ju att ni var dansare!"

"Ja, just det!" log jag. Vi stod alla i några sekunder och bara log mot varandra i en sån där pinsam tystnad tills Justin till slut sa,

"Ehm, jag får egentligen inte umgås med några av de tävlanden så jag borde nog gå, men vi ses sen!" Han blinkade mot oss och höjde handen lätt innan han vände sig och gick tillbaka bakom scenen. Vi stod båda tysta tills vi inte kunde se honom något mer.

"Åh herre jävlar! Det där var Justin Bieber! Och han pratade med oss! Han sa att jag va en bra dansare, han såg mig i ögonen och sa att jag va en bra dansare! Han kommer ihåg mig från meet and greet! Helt otroligt, kan du tro det?!"

"Jag tror det, jag va ju här." Sam tog tag i sitt hårfäste och började virra omkring.

"Åh gud! Vad pratade ni om när jag inte va här? vad sa han till dig?" Jag ryckte på axlarna. "Han frågade bara om jag var en av de tävlande." Det verkade inte som om Sam lyssnade helt på vad jag berättade.

"Jag kan inte... han va... jag känner att... jag måste...."

"Gör det." Sa jag. Hon stannade och tittade på mig med stora ögon. Jag nickade lätt och sedan var hon överallt. Hon skrek och hoppade runt och gjorde en lyckodans. Inom några sekunder var hon nere och rullade runt på golvet och medan hon försökte smälta vad som just hänt så försökte jag smälta att Justin faktiskt hade smugit upp på mig och sett mig dansa. Jag tittade ner på Sam som nu låg stilla och avslappnad på rygg och stirrade upp i taket och flåsade.

"Färdig?" Jag la armarna i kors.

"Ja." Svarade hon kort.

"Bra, res dig nu innan någon kommer in och du skämmer ut dig själv." Jag räckte fram handen för att hjälpa henne upp. "Jag fick igång stereon förresten!"

"Åh just det! Va bra. Jag tänkte att du kan väl sitta i publik stolarna och kolla eftersom det är där domarna kommer sitta så du ser ungefär som de kommer att se."

"Absolut!" Svarade jag och hoppade ner från scenen och satte mig i en av stolarna på mitten raden. Sam startade musiken och samma låt som startades förra gången spelades. Hon dansade igenom hela dansen och jag påpekade saker som hon skulle tänka på. Sedan gjorde vi samma sak igen. Vi hann gå igenom allt fyra gånger sedan kom fler dansare in. Jag reste mig och gick fram till scenen medan jag sa, "Denna sista gången var perfekt! Jag tycker inte vi behöver gå igenom det igen för du kan det verkligen!" Jag sneglade åt sidan för att se om mitt lilla försök till psykning fungerade på någon.

"Tycker du?" Frågade Sam som hade satt sig på scen kanten och va nu bara några centimeter längre än jag. Jag nickade och tog hennes arm och drog ner henne. Vi gick sida vid sida ut från scen salen ut till receptionen.

"Ska jag fixa ditt hår nu?" Sam nickade och drog ut hårsnodden ur sitt hår så att den lösa knuten föll ut. Jag plockade upp plattången och pluggade in kontakten. Ingen av oss sa något på kanske fem minuter innan Sam öppnade munnen.

"Sanna." Sa hon låg.

"Ah." Svarade jag och koncentreade mig på att få det långa lockarna platta. Hon sa inget. "Ja?" manade jag och hon flängde runt huvudet så hastigt att jag nästan slog henne i ansiktet med plattången.
"Jag kan inte! Jag kommer inte ihåg koreografin! Det är helt svart!" Jag gav henne en örfil och hon rynkade på näsan.

"Lägg av! Du kan det här! Du måste bara sluta tänka på det så mycket innan du får nervöst sammanbrott!" Jag la ifrån mig plattången och grävde upp en choklad bit ur väskan och räckte den till Sam.

"Var fick du den ifrån?" Hon drog den snabbt ur min hand.

"Jag tog den från hotellobbyn. Jag gissade att du skulle behöva den."
"Jag älskar dig så otroligt mycket just nu!" Hon glufsade i sig den snabbt och jag fortsatte med hennes hår. Allt det här var något som jag var van vid med Sam. Varje gång hon var på en tävling så gick hon och oroade sig och blev så nervös att hon påstod att hon glömt koreografin. Ett litet pepp-talk och något ätbart lugnade henne en aning och sedan när det väl blev dags så gick hon ut dansade bättre än någonsin. Det var en standard rutin som hände varje gång och som har ända sedan vi var små. Jag plattade ut de sista vågorna och la ifrån mig plattången och plockade upp telefonen. Jag puttade upp Sam som satt framför mig på golvet och reste mig från fåtöljen som jag suttit i.

"Du måste skaka ur dig all nervositet." Sa jag och startade en låt på min telefon. "Kommer du ihåg denna?" Frågade jag och Sam. Jag pluggade in de små högtalarna som jag hade med mig så att musiken hördes bättre och vi började dansa.

 

 

 

"Ey vänta lite." Sa jag lågt och la handen på Michaels bröstkorg för att hindra honom från att säga nått. "Jag vill se detta." Vi stod uppe vid slutet av trappan i receptionen och titta ner på dansarna. De flesta  satt och stretchade med hörlurar i öronen men två stycken stod upp och dansade. De var de två tjejerna som jag hade pratat med innan och som hade började skrika när det trodde att jag inte hörde dem. De var uppenbarligen riktigt bra dansare båda två, det kunde vem som helst se. Två utav de bästa jag hade sett. Efter någon minut tystnade musiken och de stannade. Michael knuffade lätt på mig och nickade mot trappan.

"Alright! Det är idag det gäller! Är ni laddade?" Michael nästan skrek ut det för att få allas uppmärksamhet och allas blickar vändes mot oss när vi gick nerför trappan.

"Innan vi börjar vill jag bara erkänna att jag faktiskt har tjuvkollat lite på er alla under repetitionerna och jag måste säga att ni alla är fantastiska och jag vill önska er alla lycka till!" Jag slog i hop händerna i en klapp och Michael tog fram ett papper ur bakfickan.

"Okej första gruppen som ska dansa är..." Han började läsa upp några namn och såg ut över dansarna med ett stort leende. Vissas blickar utsände spänning och vissa såg rent av förskräckta ut, sen fanns det dem som bara såg neutrala ut. Utan att jag kunde hjälpa det så fastnade min blick på de två tjejerna. Sam och Sanna. De två var ett perfekt exempel på vad jag menade. Sam såg ut som att hon var på väg att spy och hennes vän såg bara uttråkad ut. När alla namnen i första gruppen var uppropade så la hon huvudet bak och andades tungt ut.

"Så är ni redo för att komma in och visa vad ni har?" Några jublade lite tyst och alla reste sig och gick in mot scensalen. Jag kastade en sista blick på tjejerna och såg att Sanna la sina händer på Sams axlarna och skakade om henne.

 

 

 

Justin och Michaels lilla framträdande hade gjort Sam till ett ännu större nervvrak än vad hon varit innan. När Michael lästa upp namnen kunde jag höra hur hon slutade att andas och när hennes namn inte blev uppropat så kände jag hur alla hennes känslor flög ut ur henne med ett djupt andetag. Jag tog tag om hennes axlar och skakade om henne. "Kom igen, djupa andetag. In genom näsan och ut genom munnen!" Hon gjorde som jag sa och titta rakt in i mina ögon. Det såg ut som att hon var på väg att säga något men inte kunde. Jag drog in henne i en kram och hon virade sina armar runt min midja och grävde in huvudet i min nacke.

"Jag tror jag är på väg att spy upp chokladen du gav mig innan." Viskade hon. Jag tog hennes vattenflaska bakom mig och drog henne ut till den friska luften. Vi stod där ute några minuter och gick in till scen salen sen. Vi kom in precis när de började räkna upp nästa grupp och Sams namn var inte med där heller. Vi satte oss ner och jag kände hur Sam blev mer och mer nervös. När den tredje gruppen räknades upp och hon fortfarande inte hade hört sitt namn så lutade hon sig och viskade, "Tänk om jag redan har åkte ut? De kanske tyckte att jag var så dålig på repetitionerna att de petade mig för flera dagar sen!" Jag ville så gärna ge henne en till örfil, men tyckte ändå att en var tillräckligt idag.

 

 

Den sista gruppen avslutade dansen och enligt mig så var det den bästa gruppen hittills. Den blonda tjejen, Sam, hade imponerat på mig igen.
"Tack så mycket." Sa Michael i micken. Sedan vände han huvudet mot mitt och Scooters håll. "Det var alla."  Han var precis på väg till att tacka alla i micken innan jag avbröt honom. "Vänta!" Jag mötte hans förvånade blick och tänkte efter ett tag.

"Det finns en till." Michael rynkade på näsan och tittade ner bland sina papper. Han skakade på huvudet."

"Nej, jag har inga namn kvar."

"Hon är inte en av deltagarna... Men jag såg henne dansa innan och jag tror verkligen att hon är vad vi letar efter!" Alla omkring mig suckade.

"Justin, är hon inte en av de som sökt och kommit vidare så kan vi inte ta med henne." Sa Scooter.

"Snälla ge henne en chans! Hon kan koreografin och hennes attityd och utstrålning när hon dansar är enastående!" Jag märkte att Scooter och de andra var trötta på mitt tjat men jag tänkte inte släppa det. Jag vände mig om för att jag visste att hon satt några rader rakt bakom mig.

"Du hette Sanna va?" Hon satt och pratade med sin vän och båda såg genast förvånade ut när jag tilltalade dem. Hon nickade.

"Kan du komma ner hit lite?" Jag vinkade ner henne med pekfingret. Hennes ögon blev stora som tefat och munnen formade ett litet o. Hon reste sig sakta och osäkert och gick ner till där vi satt.

"Lita på mig." Viskade jag till Michael. Hon ställde sig framför oss och såg väldigt osäker och förundrande ut.

"Vi vill att du går upp och dansar för oss." Sa jag.

"Ja... jag är inte..." Jag avbröt henne.
"Nej, jag vet. Men jag såg dig innan och jag vill verkligen se dig dansa igen." Hon skakade på huvudet och log halvhjärtat.

"Nej... tyvärr, jag kan inte."

"Du, kan du dansa?" Muttrade Scooter. Han var uppenbarligen trött på att sitta där och orkade inte sitta där mycket längre om det skulle dravlas. Hon nickade lätt. "Ja."

"Du har fått en chans som hundratals personer skulle döda för. Jag föreslår att du gör det osjälviska och tar den chansen." Hon suckade och såg ut som att hon var på väg till att protestera.

"Lyssna här, om Justin verkligen tror på dig så här mycket, så måste vi får se dig dansa."

"Hon gör det gärna!" Sam överraskade oss när hon hoppade fram och greppade tag i Sanna med ett stort leende. "Ge oss bara en minut eller två!" Hon drog ner henne till scenen och ställde sig så att de stod ansikte mot ansikte några centimeter ifrån varandra. Det var inte mening att lyssna på dem men jag kunde inte låta bli när jag väl hörde dem.

"Kom igen nu! Du hörde honom, detta är en chans som hundratals skulle döda för! Det är ett tecken! Livet, ödet, Gud, karma, Buddha eller whatever vill inte att vi ska skiljas från varandra! Tänk om vi båda blir uttagna! Vi åker på turné tillsammans och behöver inte lämna varandras sida i mer än några sekunder!"

"Jag kan inte åka på turné! Jag har scenskräck och det vet du!"

"Snälla Sanna! Jag vet att du är rädd men du måste åtminstone prova! Du kanske har växt ifrån scenskräcken och du kanske inte har det men du vet inte förrän du provar! Och om du inte vill göra det för din egna skull så gör det åtminstone för min!" Det blev tyst mellan tjejerna några få sekunder sedan slängde Sanna huvudet bak med en djup hög suck som hördes ända bort till oss sedan hoppade hon upp på scenen. Hon gick till scenens mitt och suckade igen. Musiken startades och hon tittade ut över publiken. Hon rörde sig inte. Hon stod blickstilla och började kisa mer och mer. Ena handen åkte upp till hennes mage och jag såg på henne att hennes andning blev tyngre och tyngre. Hon såg livrädd ut. Som om hon var på väg till att få en panikattack.

"Är hon okej?" Jag tittade mot Sam som såg ut att vara lika oroad som jag var. När jag vände huvudet mot scenen igen så hade Sanna hamnat på golvet. Hon låg ihop kurad och höll om sitt huvud. Jag reste mig upp men innan jag hann ta något mer så var hennes vän uppe hos henne på scenen.

 

 

 Sannas perspektiv

 

Det hände igen. Det starka ljuset, skriket, mumlandet som gick över till högt oroat prat. Allting spelades upp framför mina ögon igen. Jag kände hur rädslan och paniken växte inom mig. Mina händer flög upp till öronen och mina ben vek sig under mig. Jag låg på scengolvet med ögonen hårt stängda och önskade att det skulle försvinna. Inom några sekunder kände jag ett par händer på mina och hördes Sams röst medan hon långsamt tog bort mina händer från mina öron.

"Det är okej Sanna." Min kropp skakade.

"Jag kan inte! Det händer igen!" viskade jag med gråten i halsen.
"Nej det gör det inte! Ingenting händer! Du är okej, alla andra är okej!" Sam lyfte mig upp så att jag var i sittande position med henne bara några millimeter ifrån mig. Hon la händerna om mitt ansikte och viskade lugnt, "öppna ögonen Sanna. Titta på mig." Jag tvekade först men litade på henne och öppnade försiktigt ögonen. Jag stirrade in i Sams gråa ögon.

"Du klara det här!" Jag skakade på huvudet men hann inte säga något innan Sam avbröt mig som om hon hade läst mina tankar. "Jo det gör du! Jag tro på dig! Bara... håll ögonen stängda."
"Mår du bra?" Jag visste inte vem det var som frågade men Sam vände sig om mot honom. "En minut bara!" Hon vände sig tillbaka till mig. "Blunda och föreställ dig att du är hemma i garaget." Jag slöt ögonlocken igen och Sam hjälpte mig upp på mina fötter. Hon vände mig om så att min rygg var emot publiken.

"Det finns ingen annan än du där inne som dansar för dig själv precis som du gör varje dag." Jag nickade lätt och kände hur Sam lämnade min sida. Musiken startades igen och jag vände mig om mot publiken, fullt fokuserad på att ha ögonen stängda. Det svarta mörkret suddades sakta ut och jag kunde tillslut se min spegelklädda vägg, min stereo i ena hörnet av rummet och parkettgolvet under mina fötter. Jag började sakta röra mig och granskade min spegelbild som härmade varenda liten rörelse jag gjorde. Jag var hemma och jag var ensam. Jag kände hur den välkända miljön lugnade mig och hur jag med varje steg blev säkrare och tryggare. Mina rörelser blev hårdare och mer självsäkra. När musiken saktade ner gjorde jag detsamma tills jag stod still. Utan att jag menade det, så öppnades mina ögon och det ända jag såg var ett par vackert bruna ögon med ett stort nöjt leende under dem. Min dans ökade takten i samband med musiken och vart jag än befann mig på scenen så såg jag till att ha mina ögon låsta på Justins. Vi släppte inte blicken från varandra. Det ända jag såg var honom och det gjorde mig på något sätt lugn. Musiken tonades ut och jag stannade. Justins leende blev, om möjligt, ännu större och han slog ihop händerna och applåderade. Vår ögonkontakt avbröts tillslut utav att Sam hoppade på mig. Ett harklande hördes i högtalarna.

"Vad sa du att ditt namn var?" Jag vände mig mot Michael som satt vid mikrofonen.

"Ehm... Sanna Hopkins."

"Och hur gammal är du Sanna?"

"18." Han nickade och tittaden ner i sina papper.

"Vi samlas här inne imorgon klockan nio för att berätta vilka som går vidare till att visa upp sin egna koreografi. Tack så mycket för idag allihopa!"

 

 

---

Såååå lång väntan jag vet! Så här blir det! Det kommer inga nya kapitel under sommarlovet MEN jag tänker lägga tid på att skriva kapitel så att det finns klara att publicera till hösten så det förhoppningsvis inte blir så lång väntan mellan varje! Jag tror kapitel kommer börja komma igen vid slutet av augusti/början på september! Ha ett trevlig sommarlov allihopa! ♥

 

Efter att ha fått det förklarat för mig att jag inte fick följa med in och kolla på när dansarna lärde sig koreografin så bestämde jag mig för att gå på egna äventyr i L.A. Men efter att ha vandra runt ensam i bara en halvtimme så var jag uttråkad. Och vad gör man när man har tråkigt? Tja, eftersom jag inte kände för att ställa mig och dansa mitt på gatan och jag inte hade någon annan lokal, så fanns det bara ett alternativ kvar: mat. Första café jag kunde hitta dög. Tur för mig, så var det ett Starbucks. Det kändes annorlunda och genant att gå in på Starbucks ensam. Jag hade gjort det innan hemma men bara för att köpa flera stycken to go, men nu skulle jag ju sitta där inne ensam. Jag köpte vad jag ville ha och satte mig ner vid ett tomt bord. Jag drog upp mobilen för att det åtminstone skulle se ut som om jag inte var totalt utstött utan vänner. Klockan var inte mer än tio och Sam skulle inte vara klar förrän vid fyra. "Vad gör jag nu?" Jag tittade ut genom fönstrerna och tittade på människorna som gick förbi. En suck kom ur mig och drack ur muggen. Jag såg en kille som joggade förbi och en idé bildades i mitt huvud. Jag halsade ner det sista kaffet och gick fram till disken.

"Ursäkta men vet du om det finns någonstans som man kan springa? En slinga eller runda?"

"Tja, om du går ner till stranden så finns det ju en väg som är rätt populär att gå och jogga på." "Perfekt."

"Tack så mycket!"

 

 

Flämtande släpade jag mig in i teater huset. Jag tittade upp på klockan som jag hade sett innan. Fem över ett. Jag hade varit ut och sprungit i nästan tre timmar. Trots att jag nu var helt slut så var det skönt, och nu hade jag ju hittat ett tidsfördriv för när Sam var och dansade. Det var helt tomt i receptionen. Ingen bakom disken, inga gäster som väntade på att någon föreställning skulle börja, bara jag, helt ensam i det stora öppna rummet. Jag la ner min telefon och hörlurar på närmsta bord och gick sedan runt till alla dörrar för att se så ingen kom ut. Jag gick fram till bordet där min mobil låg och sparkade av mig gympaskorna och såg mig runt en sista gång. Det var knappt några människor som gick förbi utanför och hela byggnaden verkade vara tom, så varför inte ta min chans? Jag letade upp en melodi i mitt huvud och började röra mig över stengolvet. Melodin hade jag hört för länge sedan på dansskolan. Den lät mest som plingande från ett piano, inget speciellt, bara ljusa toner som alla stämde ihop med varandra. Jag rörde mig över golvet med steg och piruetter. Några gånger höll jag på att halka på grund utav att jag fortfarande hade strumpor på mig. 

En folkmassa strömmade ut till hallen där jag stod i strumpor och dansade för  mig själv. Jag backade sakta undan mot bordet där min telefon låg.

"Tja! Vad gör du?" Sam granskade mina skolösa fötter. Jag viftade med handen i luften.

"Äh, inget. Är ni redan klara för idag?"

"Åh gud nej! Vi har en 40 minuters lunch rast bara! Har du varit och sprungit?" Jag nickade och torkade mig i pannan med armen.

"Jag hittade en jätte bra runda att springa, så nu har jag åtminstone ett tidsfördriv." Hon gav mig en snabb tummen upp.

"Great! Hör du, jag och Luna tänkte att det bästa vore om vi gick och käka på hotellet. Hon hade tydligen också all inclusive."

"Låter fint."

 

 

"Så vad har du gjort förutom att springa då?"

"Inget."

"Inget alls?" Jag skakade på huvudet.

"Eller jo, jag var på Starbucks i typ en halvtimme. Sedan sprang jag och kom tillbaka precis innan ni slutade.

"Så du har sprungit i tre timmar?!"

"Mer typ två och en halv." Luna såg chockad ut och mumlade något jag inte kunde höra. Sedan såg hon ut som om hon plötsligt fattade något som hon inte förstått. "Men du stannade väl och pausade där emellan eller hur?" Jag skakade på huvudet och hon tappade hakan igen. Sam skakade på huvudet hon också.

"Du, jag har känt henne hela mitt liv och förstår det inte heller." 

"Sprang du tre timmar i sträck?!"

"Två och en halv." Insisterade jag. "Och det är inte som att jag spurtade hela tiden. Ibland gick det fortare och ibland långsammare."

"Men ändå!" Manade hon på.

"Men den där känslan man får när man springer, att du är snabbast i världen och att du är ostoppbar. Att allt bara handlar om dig och som att du bara kan springa ifrån alla problem. Har ni aldrig känt den?" De skakade båda på huvudet.

"Känner inte alls igen mig." Noterade Sam.

"Men Sam, ända gången du springer är till kylen när du är hungrig eller när du flyr från någon eller något." Luna fnissade. Sam ryckte på axlarna.

"Det räknas väl ändå som att springa?" Jag tog upp en gurkskiva från min tallrik och kastade på Sam, den träffade henne rakt i ansiktet. "Tönt." fnissade jag. Hon gapade stort och tog upp en bit tomat från sin tallrik och siktade på mig. Tur för mig så hade jag snabbare reaktions förmåga än henne och jag hann ducka så tomaten landade på golvet bakom mig. Otur för oss båda så stod en äldre kvinna från restaurang personalen bredvid oss och såg det hela. Hon harklade sig högljutt innan hon öppnade munnen.

"Det här, mina damer, är en restaurang och inte ett dagis!" muttrade hon. Jag och Sam mumlade förlåt mellan våra fnitter. Damen stod kvar och blängde på oss. Jag la ett snabbt öga på Luna som såg förskräckt ut.
"Ehm.. jag är klar så ska vi ta och bege oss kanske?" Luna nickade hastigt och såg fortfarande rädd ut och Sam fnissade och reste sig snabbt.

"Tack för maten! Det var jätte gott!" Sa hon med ett leende när hon passerade restaurang damen. Utanför resturangen så bröt jag och Sam ut i skratt. Luna såg fortfarande rädd ut. Jag la armen om henne och skakade till henne lite.
"Hur är det med dig Luna?" Hon skakade på huvudet.

"Jag trodde vi skulle bli utsparkade!" Sam skrattade.

"Jag och Sanna har blivit utsparkade från en massa ställen, det är inte så illa som det verkar!" Luna suckade.

"Jag fick nyss en känsla av att jag kommer hamna i trubbel om jag forsätter umgås med er två."

"Det kommer du antagligen!" Svarade jag glatt och la min andra arm om Sams axlar så att jag gick med dem på varsin sida om mig. Luna öppnade upp ett leende och gav ifrån sig ett litet fnitter. 

 

 

De tre följande dagarna var alla de samma. Sam och jag gick upp vid halv åtta, tack vare våra väckarklockor på mobilen, vi åt frukost, hon gick och dansade vid nio, jag gick ut och sprang i två-tre timmar, vi mötte upp varandra på teatern för att gå och äta lunch med Luna på hotellet (och ja, restaurang damen blängde misstänksamt på oss varje gång vi gick in), de två gick tillbaka till dansen, jag gick till vårt rum och duschade och slöade mig och hade tråkigt resten av dagen tills de slutade och Sam kom tillbaka, Sam visade mig vad de hade gått igenom för att få öva det en sista gång innan dagen slutade, hon duschade, jag slöade mig ännu mer, vi åt, vi slöade oss, och gick och la oss. Jag kunde inte hjälpa att känna att mitt liv just nu var väldigt ointressant och upprepande. Jag låg i hotellsängen och svettades med blicken rakt upp i taket iklädd hotpants och sport-bh med någon gammal repris på Simpsons på tv:n i bakgrunden. Jag kände mig ensam och övergiven. Det var sällan jag och Sam var borta från varandra så här länge. Även om hon kom tillbaka och jag fick träffa henne på eftermiddagen så var hon borta i fem timmar! Det längsta vi hade gått utan att prata med varandra var tolv timmar, och det lyckades vi med för att vi sov och då var vi ändå i samma rum. Det sista vi gjorde innan vi somnade varje kväll var att messa eller prata med varandra i telefon och det var sedan det första vi gjorde när vi vaknade på morgonen igen. Jag var tvungen till att göra något annat än att titta på tv innan min kropp smälte fast och blev en del av sängen. Den bilden fick mig att flyga upp ur sängen i ett svep. Jag bytte från min "slöar klädsel" till ett par mjukisbyxor som var avklippte ovanför knäna och en tunn vit magtröja. Jag grävde fram min mobil ibland sänglakanen och drog på mig mina converse och utan att knyta dem lämnade jag rummet och resten utav hotellet. Utanför entré dörrarna möttes jag utav sol och värme, dock inte lika mycket värme som hemma men jag hade väl börjat vänja mig nu. Jag pluggade in hörlurarna och startade i gång musik på maximal volym medan jag började gå ner längs gatan i riktning mot teater huset. Även om jag gick så långsamt som jag någonsin kunde, för att köpa lite mer tid till att komma på vad jag faktiskt skulle göra när jag kom fram, så tog den ändå inte mer än fem minuter och när jag steg in i den luft-konditionerade entrén så stod jag bara ett litet tag precis innanför dörren och såg mig om. Återigen var det tomt. Jag började undra om det någonsin var någon som jobbade här eller om alla gömde sig så fort jag kom? Jag lät blicken flyta över rummet och beundra det. Stora majestätiska dörrarna som ledde till själva scen salen. Rakt framför ingången till byggnaden fanns en hög stentrappa, vid toppen av den kunde man gå två håll. Åt vänster antog jag ledde till flera sittplatser inne i scensalen. Åt höger hade jag ingen aning. Till höger om trappan var receptionsdisken och mellan de två var en massa tomrum. En stor röd matta täckta mitten utav det kalla stengolvet. Allting såg kungligt och palatslikt ut. Golvet och alla väggar och taket var allt i sten, trappräcken var prydda i guld och alla dörrar var gigantiska. På inte tal om att det var väldigt högt i tak också!

 

 

 

Tonerna och takten fyllde mina öron och sjönk ner igenom min kropp. Jag rörde stegen över den röda mattan och dansade en långsam hip hop dans. Jag lyssnade musiken och släppte alla tankar och lade koncentrationen helt på dansen. Jag sveptes med utav ögonblicket och släppte taget om omvärlden helt och hållet. Det fanns bara jag och dansen på detta kalla golv. Jag surrade runt och tycktes i farten se på andra våningen, ett huvud kika fram bakom väggen på höger sida. Jag stannade tvärt piruetten och vände mig om mot trappan och tittade upp för att se att det var tomt där jag hade sett något. Eller hade trott att jag sett något. Jag stod till ett tag för att skaka av mig känslan av att någon bevakade mig och började sedan sakta och säkert plocka upp dansen igen. Då och då slängde jag upp en blick mot där jag tyckte mig ha sett något, men det var tomt varje gång så tillslut släppte jag inbillningarna och gick helhjärtat in i musiken och dansen igen.

 

 

Jag dansade igenom hela låten och tog några djupa andetag för att få normal andning igen. Även om de inte hade varit någon häftig vild dans så hade den ökat min puls en aning. Jag tittade upp mot trappan igen av ren reflex för att jag hade "sett" något innan, jag förväntade mig inte alls att det faktiskt skulle stå någon där, vilket det gjorde. Jag stannade upp och tittade rakt på gestalten som kikade fram bakom hörnet. Han hade solglasögon och huvtröja på sig som gjorde det svårt att se ansiktet men det var lätt att se att det var en kille. Han stod kvar på sin plats och tittade på mig. Tror jag åtminstone? Det var svårt att vara säker när han hade de mörka glasögonen på sig.

"Njöt du utav showen eller?" Snäste jag. Han fnös ut ett litet halvt skratt och log smått med stängd mun. Det såg ut som om han tänkte öppna munnen och säga något men avbröts utav en röst.

"Kommer du eller?" Killen tittade snabbt åt sidan och nickade, sedan tittade han ner på mig igen och log, större denna gång. Han nickade med huvudet som en "ses senare" gest. Jag blängde på honom när jag såg honom gå runt hörnet och försvinna ur min syn. Jag tog ett språng uppför trappan och möttes av ingenting. Killen hade försvunnit.

"Mes." Mumlade jag för mig själv. Så det var så här det såg ut på höger sida vid toppen av trappen. Ett stort fönster och en dörr med en skylt som löd, 'Konferens rum.' Det var antagligen dit in som killen hade gått. Jag gick fram till fönstret som gav mig en utsikt över en danssal och under mig såg jag flera utav de dansare som jag hade sett inne vid scenen första dagen. Min blick sökte bland alla människor  och när jag så det långa, blonda lockiga håret som slängde i luften så kände jag hur mitt hjärta genast slog lugnare. Att bara se Sam fick känslan av ensamhet inom mig att försvinna. Dansare ställde sig i en slutpose i några sekunder och föll sedan ihop. Några av dem sprang iväg till sina vattenflaskor och några av dem la sig ner på golvet med kraftiga andetag. Sam stod kvar och lutade huvudet bakåt, av att döma hur hon och de andra såg ut så var det väldigt varmt inne i salen. Även på långt håll kunde jag se svetten rinna i deras pannor. När Sam lyfte upp huvudet igen så såg hon mig, men hon verkade osäker först och därför vinkade jag som en glad idiot, då sken hennes ansikte upp men hon vinkade aldrig tillbaka. Hon såg sig om och gav mig en sista blick innan hon försvann ur min synvinkel. Jag pressade ansiktet mot glaset så mycket jag kunde för att försöka se henne. Jag hörde svagt hur musik började spelas och inom några sekunder så befann sig de flesta dansarna i mitten av rummet där jag kunde se dem och Sam igen. Jag granskade deras dans ända till slutet när de stannade i en slutpose igen. Återigen såg jag hur allas kroppar sjönk ihop av utmattning. Sam ställde sig så att jag kunde se henne och vinkade och pekade på dörren, sedan gick hon mot den. Precis som jag skulle vända mig om och gå ner och möta henne så hörde jag en röst bakom mig.

"Ursäkta fröken." Jag hoppade till och vände mig om. När jag såg den gigantiska mannen som nu stod framför mig flämtade jag ut ett "Wow!"

"Jag måste be dig att gå ner igen, detta är inget för allmänheten at stå och titta på." Även om mannen pratade vänligt med mig så skrämde han mig. Han var mörk och klädd i svart t-shirt och ett par mörk blåa jeans och jämfört med lilla mig så var han stor som ett hus. Han hade inga stora anabola muskler, men han var stor! 1,80 lång och kraftig benstomme, med en del muskler också. Jag stirrade på honom med vidöppna ögon.

"Inga problem." Pep jag och trängde mig förbi honom. Jag skyndade mig nerför trappan där Sam stod och väntade på mig. Jag kastade en blick uppför trappan igen.

"Vad är det med dig? Du ser ut som om du har sett et spöke?" Hon tittade upp på andra våningen dit jag tittade.

"Snarare en jätte!" Sa jag, lite tystare än vanligt ifall mannen hade jätte öron med super hörsel också.

"Såg du någonting där uppe?"

"Ja, jag såg allting och det såg jätte bra ut!" Sam såg lättad ut.

"Så jag har kanske en chans imorgon eller?"

"Du, om du frågar mig så tycker jag att de är de andra som ska oroa sig om de har en chans eller inte. Du är praktiskt taget redan antagen!" Hon andades ut och ännu mera oro försvann ur hennes ögon.

"Är ni klara för dagen eller?"

"Japp! Och Micheal sa att teatern öppnar klockan sex imorgon och uttagningen börjar klockan nio, så där emellan kunde vi komma och öva på scenen när vi ville, så jag tänkte att vi kunde vara där klockan sju."

"Sju!? På morgonen? Vad är det med dig? Den Sam jag känner, skulle aldrig gå upp för att gör något klockan sju på morgonen!"

"Jag vill vara där innan alla andra kommer och jag måste dela utrymmet med dem och jag har kollat runt och alla tänker vara där vid åtta."

"Men klockan sju?" stönade jag.

"Du vet hur mycket jag hatar morgonar, men om jag kan bita ihop och klara det så kan du!" Jag himlade med ögonen och suckade. "Okej, visst! Jag går upp klockan sex på morgonen med dig."

"Yay! Föresten, kan du hjälpa mig med att platta mitt hår imorgon bitti?" 
"Du vill att jag ska sitta med ett hundra graders varmt verktyg vid ditt huvud klockan sex på morgonen? Skyll dig själv om jag råkar bränna dig." Sam såg funderande ut i några sekunder. Hon rynkade på näsan.

"Vi kanske kan platta det när vi väntar på att uttagningen ska börja."

"Måste du platta det?"

"Ja!" Utbrast hon. "Det är som min lyckoamulett! Kommer du ihåg när jag missade final platsen i region mästerskapen med bara några hundradelar? Lockigt hår! Och kommer du ihåg den uppvisningen när jag fick en hemsk skada?"

"Du bröt lilltån."

"Lockigt hår!" Hon tog tag i sitt svall och höll det uppe i mitt ansikte.

"Visst, visst. Jag fattar!" Skrattade jag.

"Bra! Kom nu, du måste hjälpa mig att välja ut kläder tills imorgon." Hon tog tag i min handled och drog i mig men jag höll emot.

"Men Luna då?" Sam tittade bak på henne. Luna stod och pratade med någon kille som också var dansare.

"Hon kan välja sina kläder själv!" Hon försökte dra iväg mig igen.

"Nej, jag menar, ska vi inte ha sällskap med henne till hotellet?"

"Åh." Hon tittade på Luna igen. "Äh hon är med Doug, hon klarar sig!" Den här gången tog hon i ordentligt och drog med mig ut. Hon krokade fast sin arm i min och skyndade sig med glad steg till vårt hotell. Så fort vi kom in på rummet så slet hon fram alla kläder hon hade packat med sig och en hel del utav mina!

"Vilken tycker du? Jag tänkte ha dessa byxorna." Sam kastade ett par svarta jeans på mig och höll upp två tröjor framför sig. En röd, smått transparant lös t-shirt och en lila, tjatare t-shirt som hade en öppen rygg med band som korsade över.

"Du vet väl att den röda är min?" Hon tittade snabbt på den.

"Du bryr dig väl inte om jag lånar den?"

"Rött är snyggare till svarta byxor. Ta den så lånar jag den lila." Hon kastade den lila tröjan till mig och ställde sig framför spegeln och drog på sig den röda. Efter lite posering framför spegeln så hoppade hon upp på sängen bredvid mig. 

"Åh jag kan knappt tro att uttagningen är imorgon. Håller du upp mitt hår ifall jag behöver spy?" Jag skrattade.

"Jag kan knappt tro att du är så nervös! Du ska ju bara dansa!"

"Bara för att du aldrig har varit nervös!" Det var sant. När jag fortfarande dansade så blev jag aldrig nervös över en tävling eller uppvisning. För allt jag skulle göra var att dansa och jag visste att jag var bra på det. Jag kände ingen nödvändighet att bli nervös över någonting som jag visste att jag var bra på. Sam å andra sidan blev alltid nervös.

"Sam, du skulle kunna gå upp på scenen och dansa medelmåttigt och ändå vara bättre än hälften av alla de andra dansarna!"

"De tar ut 12 stycken Sanna! Att vara bättre än bara hälften räcker inte!"

"Men om du dansar fullt ut lika bra som jag vet att du kan så är du mycket bättre än alla dansarna med hästlängder!" Sam gav ifrån sig ett stön och begravde ansiktet i sina händer.

"Sanna, det här är ingen vanlig liten danstävling! Det här kan förändra mitt liv helt och hållet! Och även om det är min dröm så är jag osäker på att jag verkligen vill att allt ska förändras." Hon stirrade på mig med oroade ledsna ögon. Jag förstod vad hon menade. Om Sam blev uttagen så skulle vi båda åka hem till Florida igen, men bara en av oss skulle stanna där. Den andra skulle åka iväg på en turné i flera år. Vi skulle skiljas åt. Jag och Sam som har hållit ihop som systrar sedan födseln, som aldrig har klarat av att vara utan varandra, som har stått vid varandras sida och försvarat varandra mot tonårs bitchar, orättvisa föräldrar och idiotiska lärare, skulle vara för första gången i våra liv vara tvungna att klara oss och leva våra liv utan varandra. Även om jag aldrig skulle kunna säga de högt, så fanns det en liten bit inom mig som hoppades på att Sam inte skulle bli uttagen. Endast för att jag ville ha min bästa vän kvar hos mig. Jag satte mig närmare Sam och la mina armar runt hennes hals. Hon besvarade kramen och la sina armar runt min midja. Sam hade håret uppsatt i en knut så om jag tittade bakom hennes öra så kunde jag se hennes tatuering. En symbol för vänskap. Jag hade en likadan. Jag och Sam såg symbolen för första gången inne i en liten butik i New York. Damen i butiken berättade om Zibu som var symboler som hon ritade och att hon kort efteråt hade blivit besökt av en ängel som förklarade symbolernas mening, därför kallade hon symboler för änglarnas språk. Även om vi kanske inte riktigt trodde på att historien var sann så blev vi båda kära i symbolen. När vi kom hem från den resan så skaffade vi fram oss varsitt falskt leg, för vi var bara sexton och våra föräldrar hade aldrig tillåtit det, och gick till en tatuerare och fick symbolen tatuerad bakom varsitt öra. Våra föräldrar visste inte om dem och jag antog att de skulle få spel om de visste att vi skaffade dem när vi bara var sexton. Vi höll kramen länge. Jag visste att hur långt bort hon än åkte så skulle jag aldrig kunna förlora min bästis. Men tanken på hur jag skulle klara mig där hemma med min cirkus familj och psyko Olivia helt ensam skrämde mig. Men jag kunde aldrig önska att Sams drömmar inte skulle slå in. Hur långt bort hon än åkte så skulle hon och jag skulle alltid hitta tillbaka till varandra. Det fanns ingen viktigare för oss än varandra. Det var det tatueringarna var bevis på.

 

 

---

Jag vet, jätte lång väntan för ett mellan kapitel. Jag hade tänkt att få med uttagningen i dett kapitlet men sedan märkte jag hur långt det blev och bestämde mig för att ta det i nästa ;)

Kommentera :) :*

 

 

Resan till L.A var inte så kort, men väldigt bekväm. Sams pappa hade fixat första klassbiljetter till oss så att vi under de fem timmarna och 45 minuterna kunde ha det behagligt, och det kunde jag väl inte säga att vi inte hade. När vi tillslut hade landat kom vi  ut ur den luftkonditionerade flygplatsen till den, vad vi tyckte, kyliga luften. Var man van med 30 grader hemma så var 23-24 grader inte så behagligt. Sam drog igen dragkedjan på sin träningsoverall och huttrade smått.

"Det är ju knappt skillnad på ute och inne!" Bleka turister i shorts och linne tittade konstigt på oss, med våra fleecebyxor och långärmade tröjor, medan små svettdroppar vilade på deras pannor. Visst det var inte kallt, men så varmt var det inte.

"Okej så vi är i L.A. Nu ska vi bara hitta till hotellet och teatern där uttagningen hålls! Det kan väl inte vara så svårt va?" Jag såg mig om och såg bara stora byggnader och försökte tänka ut på hur många sätt jag kunde gå vilse här. "Visst." mumlade jag. Visst Miami var en stor stad också, men där hade jag bott i hela mitt liv och hittade lätt, här hade jag aldrig varit innan. Sam ställde ner sitt handbagage bredvid mig. Jag satte mig på vår resväska och såg henne gå till den närmsta av de många taxibilar som stod utanför flygplatsen.

"Hej, vet du var Sun Resorts Hotel ligger?" Jag såg att chauffören tänkte efter lite sedan svarade han. "Ja visst! Jag vet var det är!"

"Toppen!" svarade Sam och vinkade till mig att komma. Utmattad av flygresan reste jag mig stönande och drog med mig rullväskan och handbagaget. Taxichauffören hjälpte oss med att lägga in det i bagaget.

"Ursäkta?" En mörkhyad tjej som såg ut att vara i vår ålder hade kommit fram till oss. Stackarn hade två väskor hängandes på axlarna, en stor ryggsäck på ryggen och en stor resväska bredvid sig. "Jag tyckte jag hörde att ni skulle till Sun Resorts Hotel?" Jag nickade. "Ah, det stämmer." Hon sken upp lite.

"Eum, det är så att jag också ska dit. Skulle ni kunna tänka er att kanske dela taxi? Självklart delar vi upp räkningen!" Jag tittade på Sam och hon nickade. "Absolut!" Hon sken upp ännu mer.

"Åh så bra! Tack! Jag är Luna föresten!" Hon sträckte fram högerhanden och två av väskorna trillade ner innan någon av oss hann skaka den. Hon sänkte handen och krånglade upp väskorna på axeln igen och mumlade "tusan också!"

"Behöver du hjälp?" Undrade Sam och närmade sig Luna för att ta hennes väska.

"Nej nej nej! Det är ingen fara, jag klarar mig!" Insisterade hon och stånkade bak till bagaget. Det var först nu jag hade lagt märke till hennes brittiska accent. Luna gick fram och satte sig i framsätet och jag och Sam knådade in oss i baksätet med två av Lunas väskor, som inte fick plats där bak, i mellan oss. Luna sade ingenting under färden och varken jag eller Sam kunde komma på något att säga eftersom vi inte kände henne. Då och då sneglade jag på henne och varje gånga jag gjorde det så tittade hon ut genom fönstret med en mållös blick över hennes ansikte. Hon såg lite ut som jag kände mig. Överväldigad. Även om Miami var stort så var Los Angeles större! Byggnader till höger och vänster, framåt och bakåt. Det stod träd vi vägkanterna och om jag tittade ut genom fönstret och tittade långt in i fjärran så kunde jag se den välkända Hollywood skylten.

"Är det er första gång i L.A tjejer?" Mina tankar avbröts. Jag tittade på Luna som verkade lite nervös. Sam började.

"Jag har varit här en gång innan." Sedan tittade hon på mig. Jag skakade på huvudet.

"Inte jag, det är första gången." Chauffören nickade och tittade undrande på Luna. Hon började skaka försiktigt på huvudet. "Nej, det är första gången i Amerika över huvud taget." Hon vände huvudet och tittade ut genom fönstret igen. Vi åkte i ungefär 20 minuter innan vi var framme. Chauffören klev ur bilen och hjälpte oss att lasta ut våra väskor, sedan tog han emot pengarna som Sam och Luna hade delat upp från räkningen. När Luna började gå mot hotellets huvudingång, stånkandes på alla sina väskor så tittade jag och Sam medlidande på varandra. Sam och jag hade en stor resväska på hjul som vi delade på och varsin axelväska. Sam vände på huvudet och gick fram till Luna och tog en av hennes axelväskor. Jag följde exemplet. "Här, låt oss hjälpa dig!" sade jag och lirkade av ryggsäcken från hennes rygg.  Stackarn såg så förvånad och förvirrad ut, det såg ut som om hon trodde att vi rånade henne.

"Eh... t-tack. Men de-det behövs in..."

"Äh sluta nu! Du trillar ju snart ihop!" Sam slängde upp Lunas väska på sin axel och föll ihop lite när hon kände hur tung den var. "Har du hela ditt hus med dig eller?" Luna sade ingenting. Hon gav ifrån sig ett tyst litet "hehe" och gick sedan efter oss in till hotellet. Lobbyn var jätte stor och endast några få människor befann sig där. Sam checkade in oss och vi sa hejdå till Luna, som gång på gång tackade nej till vårt erbjudande att hjälpa henne med väskorna till rummet trots att vi i praktiskt taget bönade och bad om att hjälpa henne och när hon fast än hon envist tackade nej och stånkade på alla väskorna in i hissen så tyckte jag ändå synd om henne. När vi kom in på rummet ställde vi ner väskorna med en smäll och slängde oss på den stora dubbelsängen. Båda pustade utmattat ut, sängen var mjuk och alldeles för skön. Ingen av oss sa någonting under några sekunder, sedan vände Sam huvudet mot mig. Jag fortsatte att titta upp i taket.

"Jag är hungrig." Jag kollade tiden på telefonen. 15.45 i L.A tid. Hemma var den runt kvart i sex.

"Pizza?"

"Jepp." Svarade hon och på under tio sekunder så var vi båda uppe på fötter och ute ur rummet. Vi gick med armkrok längs med gatorna och hittade ett "pizza hut" inte så långt ifrån hotellet. Vi beställde in en stor vesuvio med pommes frites på som vi kunde dela på. Jag proppade in en pizza slice och mellan tuggorna frågade jag, "Vilken tid skulle ni dansare samlas imorgon?" Sam skakade besviket på huvudet.

"Klockan nio. Klockan nio Sanna! På morgonen! Och så måste man ju äta frukost och göra sig i ordning och sånt så vi får väl gå upp vid halv åtta. Halv åtta! Hur tänkte dem där? Hur tror de att jag ska kunna gå upp klockan halv åtta?! Jag menar hallå! Har de hört talas om sovmorgonar?" Jag tryckte i mig fler pommes frites.

"Har du hört talas om väckarklockor?"

"Vi kastade ju dem när vi slutade skolan, kommer du ihåg?" Jo, jag kom ihåg. Hur tänkte vi där egentligen? Att vi aldrig skulle behöva gå upp tidigt för att vi inte gick i skolan längre?
"Tja, vi har några timmar kvar, vi får väl gå och köpa en väckarklocka." Jag ryckte på axlarna och matade in en pommes. Några till så skulle jag få skuldkänslor. Sam drack ur sitt stora, cola fyllda glas.

"Bortkastade pengar. Jag kommer ändå döda den så fort den väcker mig." Jag skrattade men Sam såg nästan skrämande allvarlig ut. Tjejen hatade morgonar.

 

 

"Klä på dig fortare!" Skrek Sam på mig medan hon slängde upp håret i en rufsig knut.
"Jag sa ju att vi skulle köpa en väckarklocka!" Skrek jag tillbaka.

"Och jag sa klä på dig fortare!" Just som jag fick t-shirten över huvudet så var Sam framme vid mig och drog ner den resten av vägen åt mig. Sedan tog hon min handled och sprang iväg längs korridoren dragandes med mig.

"Kom igen! Snabbare!" Jag ökade takten så att jag sprang ifrån henne. Ville hon ha snabbare så fick hon snabbare.

"Inte så snabbt, tänk på mig!" Hörde jag henne ropa en bit bak. Jag stannade upp, dels för att vänta på henne och dels för att jag inte kunde springa och skratta samtidigt. När hon kom fram till mig igen tog hon tag i in hand igen och jag fortsatte att springa.

"Din jävla Usain Bolt." Mumlade hon och skrattade sedan. Vi sprang ut ur hotellet och undvek människorna på gatorna. Tur för oss att teatern där dansarna skulle samlas inte låg mer än fem minuters promenad (två minuter om man sprang som vi gjorde) bort från hotellet och att vi hade gått förbi det igår så vi visste vart det låg. Teaterns lobby var tom och de stora majestätiska dörrarna in till scenen var öppen. Jag tittade runt efter en klocka och såg en hängandes på väggen tre minuter i nio. Vi hade tur, igen! Vi skyndade oss in salen och satte oss utmattade ner i varsin publik stol på andra raden framme vid scenen. Vi flåsade och torkade svett ur pannan med tröjorna. Jag såg mig om och såg ett flertal tjejer och killar som såg nervösa ut medan Sam bara såg trött ut. Hon hade nog blivit så stressad av att ha försovit sig att hon nog glömt bort vad hon hade bråttom till. Några stolar till höger på raden framför oss såg jag en siluett som jag kände igen. Långt african-american hår, där lockarna verkade ha ett eget liv. När huvudet som håret satt på vände sig så kände jag genast igen tjejen. Jag buffade till Sam i armen och nickade mot tjejen.

"Luna!" Ropade Sam försiktigt och Luna vände sig skrämt om. Jag vinkade hastigt för att hon skulle se oss och Sam vinkade med en rörelse att hon skulle komma. Luna reste sig och samlade stressat och nervöst ihop sina saker och gick bak och satte sig bredvid mig.

"Jag visste inte att du också var med i tävlingen! Hade jag vetat det så hade jag ju saboterat och psykat dig för länge sen!" Skämtade Sam och skrattade. Luna skrattade också lite försiktigt men såg ändå en aning nervös ut.

"Gud vad ni flåsar." Tryckte hon ur sig. Vi hade fortfarande inte fått tillbaka vår normala andning helt.

"Vi försov oss och spurtade hit." Förklarade Sam.

"Vi hade ingen väckarklocka men tänkte att vi säkert kunde vakna i tid ändå. Dumt gjort!" Suckade jag. Luna så oförstående ut.

"Har ni inte väckarklockor på mobilen?" Frågade hon och rynkade pannan. Jag gapade och mina axlar föll ner, jag vände huvudet mot Sam som slog handen hårt mot pannan. Jag skrattade, inte för att det var roligt utan för att det var löjligt och retande.

"Jo men du förstår, vi var så här nära att inte ens ta examen, så vi är inte direkt de smartaste tjejerna du kan hitta!" Luna log och för en gångs skull så såg hon inte rädd eller nervös ut, bara road. Hon hade ett fint leende och även om jag bara hade känt henne i någon dag så tyckte jag att hon skulle le och visa sitt leende oftare. Det blev tyst runt omkring oss, eller ja, folk pratade inte lika högt längre. De viskade och mumlade. En man hade kommit upp på scenen.

"Alright skulle jag kunna få allas uppmärksamhet? Tack! Välkomna och gratulerar. Ni dansare som sitter här är de topp 30 som har gått vidare till live audition. Hur det än går för er här efter så ska ni komma ihåg att ni blev uttagna för att komma hit för att ni var speciella dansare som stod ut genom mängden! Okej? De följande veckorna kommer att gå till såhär: ni kommer att få öva in en koreografi som vi lär er och ni ska öva in en egen koreografi! Ni kommer att visa upp den vi lär er i smågrupper och de som vi vill se mer utav kommer få visa sin egna dans." Tanken slog mig först nu, vad skulle jag göra? Fick jag ens vara här inne just nu?

"Så om ni alla är redo för att börja svettas, så är det dags att börja. Denna vägen." Mannen hoppade ner från scenen och gick upp mot utgången. Dansarna reste sig och följde efter honom. Framme vid dörren stannade han.

"Jag är Michael förresten!"

 

 

---

Ja, lång väntan för ett mellan kapitel I know!

 

Kommentera :)

 

"Du mamma..." Mamma gav ifrån sig ett mh-hm ljud men lyfte inte blicken från sitt anteckningsblock.

"Jo, jag tänkte, går det bra om Sanna och Cole och några till kommer hit i morgon kväll?"

"Hur många fler?" Mumlade hon med ögonen fortfarande på anteckningarna.

"Några stycken." Jag bet mig i överläppen och stirrade på henne. Hon reste sig upp och gick bort till köksbordet för att fylla på kaffet. Hon lutade sig tillbaka och sippade fån koppen.

"Som en fest eller?"

"Ja typ. Du vet för att fira att jag kom med till live audition." Jag gick närmare. Hon skrattade lite smått och klappade mig på huvudet när hon gick tillbaka till sina böcker på köksön där hon satt och jobbade. När hon satt sig så tittade hon mig i ögonen. "Nej." Hon log och tittade ner igen.

"Varför inte?" Hon tittade på mig igen.

"Därför jag vet att när du har dina fester så blir det aldrig en liten fest med några vänner det blir som en efterfest på VMA." Hon sänkte blicken igen. "Dessutom tror jag att du och Sanna fick tillräckligt med festande i onsdags." Jag tappade hakan.

"Du-du-du visste? Hu-hur?"

"Älskling man kunde känna alkoholen i era andedräkter på en mils avstånd. Så jag tror att det räcker med party. Sanna och Cole är alltid välkomna men ska ni festa så får det bli med saft och kanelbullar." Jag samlade mig och tvingade upp hakan. "O-okej, tack mamma." Jag vände mig om och gick förbryllad upp på mitt rum. Telefonen skrämde mig när den började vibrera och skärmen lystes upp av en bild på mig och Sanna. Jag tryckte på svara och pressade luren mot örat.

"Hej, vad sade dina föräldrar." Jag skakade ur mig förvirringen och återgick till normalt läge.

"Mamma skrattade, klappade mig på huvudet och sade nej." Sanna skrattade.

"Det märks att våra mammor är lika tighta som vi är, för det var exakt vad min mamma gjorde också. Eller ja... morsan skrek nog lite mer än vad Cat gjorde gissar jag?"

"Haha! Och du gissa vad? Mamma visste att vi hade varit på fest i onsdags!" En djup suck hördes från andra sidan luren.

"Great! Det betyder att jag är körd för livstid!"

"Jag tror faktiskt inte det. Det verkar som att mamma inte tänker tjalla för din." 

"Åh, kan inte Catherine adoptera mig? Seriöst jag tror inte ens att mamma skulle sakna mig? Hon får ju en mun mindre att mata! Det är perfekt! Du och klaga blir systrar på riktigt!"

"Jag ska snacka med henne om det. Men kom hit imorgon kväll, det blir bara du, jag och Cole men det får duga. Vi kan ju alltid jävlas med Cole när han har somnat!" Sanna skrattade och började tjata om att vi fick vara lite snälla mot honom efter att han hade hjälpt oss i onsdags. Visst var jag tacksam för hjälpen, men det fick mig inte att tycka att det var mindre roligt att retas med Cole. "Jaja whatever."

"Har du lämnat tillbaka hans kläder än?"

"Juste, det var idag ju! Vad är klockan?"

"sjutton minuter över två."

"Crap! Möt mig vid skateparken så fort du kan!"

 

 

"Det vore ju trevligt om ni två någon gång kunde passa en tid." Cole rullade fram till oss på sin skateboard. Sam räckte över en kasse med hans kläder i och himlade med ögonen. "Hallå, vad förväntar du dig av mig? Jag kanske höll på med något jätte viktigt som gjorde att jag blev sen?" Cole skrattade till.

"Jo visst! Har du hört något från tävlingen än?" Sam sträckte på sig lite extra och log stort.

"Faktisk så ja. Därför är du välkommen till mig imorgon för att fira!"

"Så de var bra nyheter alltså! Haha, grattis!"

 

 

Kvällen efter så satt jag och Sam och försökte hålla inne vårt fnitter när vi hade sminkat Cole efter att han hade somnat. Något som vi gjorde nästan varje gång som vi sov över med honom, och det slutade aldrig att vara roligt. Det bästa var när han vaknade och såg sig själv i spegeln. Sam tog en näva chips ur skålen och proppade in den i munnen. Smaskande sade hon, "Vi får nog ta och börja göra en packlista med vad vi ska ha med oss." En aning förvirrad svarade jag, "Du menar du får börja skriva en packlista." Jag tryckte in chips i munnen jag också. Hon tittade ledsamt på mig.

"Men vadå? Du följer väl med?"

"Jag är inte en av de tävlande. Det är inte säkert att jag får följa med."

"Men hallå! Tror du inte att någon av de andra kommer ha med sig sin mamma eller pappa eller syskon som stöd?" Jag ryckte på axlarna. "Inte vet jag. Kanske?"

"Så varför skulle inte du kunna följa med som mitt stöd? Vi kan ju alltid säga att du är min syster om det skulle bli problem med att vänner är där." Jag tvekade en aning. "äh, what the hell! Jag slipper familjen annorlunda i några dagar och får antagligen se Sam bli uttagen!"

"Så vad behöver vi ha med oss?" Sam flinade och tog upp sitt glas med cola och höjde den mot taket.

"So it's settled! The dream team åker båda till L.A!"

 

 

---

Jag vet att det är väldigt kort och att ni har fått vänta länge men det behövdes ett mellan kapitel. Snart kommer dock grejer att hända ;)

Eftersom vi båda hade druckit så fick vi lämna bilen och gå tillbaka hem, vilket Sam beklagade sig över hela vägen. Om jag hade fått i mig för mycket så var hon bara ett polismöte ifrån fyllecell. Så hela vägen hem hade jag en full Sam hängandes över mig som mumlande svordomar i mitt öra. Tur för henne att hon var min bästa vän och att jag själv var dragen, annars hade jag nog dumpat henne på gatan och tagit mig hem själv. Vägen hem till henne var mycket längre än jag kunde komma ihåg. Tillslut så orkade jag inte.

"Kan vi inte bara ställa oss och vinka till oss en bil som kan köra oss hem?" Klagade jag. Sam vaknade till liv,

"Är du dum i huvudet!? Vill du få oss våldtagna eller?! Nej! Håll tyst och fortsätt hjälpa mig att gå!" Sedan trillade hon ihop och hängde på mig igen. Jag fortsatte att gå en bit till, tills vi kom fram till en bänk vid trottoaren. Jag satte ner Sam och satte mig själv också. Om vi vände oss om så kunde vi se havet, så nu visste jag åtminstone var vi var. 

"Vafö stanna vi?" Mumlade Sam.

"För det är din tur att bära mig nu!" Hon grimaserade.

"Är'e långt hem?"

"Ja."

"Då tycker jag, att vi väntar här.....tills någon hämtar oss." Innan jag hann säga något så lade hon till. "Någon som vi känner!"

"Visst, som vem." Hon ryckte på axlarna. "Jag vet inte."

"Sam? Sanna?" Ingen av oss hade sett bilen kört upp och stannat framför oss.

"Ja. Och vem är du?" Jag kisade för att försöka se i mörkret. Ärligt talat så visste jag inte om det faktiskt var mörkt ute eller om det var mina ögon som lurade mig. 

"Det är jag, Cole! Vad fan gör ni här ute?" Sam fnyste.

"Olivia sparkade ut oss." Muttrade hon.

"Var ni hos Olivia?" Han verkade inte förstå någonting.

"Neeeeeeej, vi va hos Josh!" Skrattade hon.

"Vem är det?" Vi ryckte på axlarna båda två. Han skakade på huvudet.

"Hur mycket har ni druckit?"

"Äh, inte så mycket!" Sade jag och viftade med handen.

"Vääääääldigt mycket!" Sade Sam medan hon nickade och log.

"Hoppa in!" Ingen av oss reste sig. Och Sam förklarade,

"Jag skulle, men jag tror att om jag reser mig så ramlar jag." Hon lade munnen på sned och Cole började bli irriterad.

"In i bil jäveln!" Sam ryckte till och försökte sedan resa sig från bänken.
"Oki doki!" Ett steg senare så låg hon på marken. Av ren skadeglädje skrattade jag ut ett litet "hehe" och trillade nästan av bänken. Cole kom ut ur bilen och hjälpte först mig in i baksätet och sedan Sam. När han lyfte upp henne från marken och precis skulle flytta in henne bredvid mig så stannade hon upp och tittade på honom med en konstig blick.

"Tänker du våldta mig?" Han blängde på henne i några sekunder innan puttade in henne i bilen. När han gått in och satt sig i förarsätet så vände han sig om och tittade på mig.

"Och jag som trodde att du var den som var lättpåverkad." Sedan vände han sig framåt och började prata med någon annan. "Är det en till i bilen?!" Jag hann inte tänka mer på det, för sekunden efter så somnade jag.

 

 

Dagen efter vaknade jag upp i en säng bredvid Sam. Jag ruskade om henne för att hon också skulle vakna.

"Var är vi?" Jag såg mig om i rummet och tyckte att jag kände igen det men kunde inte komma på var jag var. 

"Ingen aning, en det är ett kill rum." Hon gaspade efter andan. "Säg inte att vi betedde oss som två slampor och följde med någon random kille hem!" Hennes panik berörde mig inte. "Vems rum är detta?" Som svar på min fråga kom Cole in igenom dörren med två vatten glas i händerna.

"Oh god, säg inte att vi betedde oss som två idiotiska slampor och följde Cole hem!" Hon var fortfarande virrig.

"Jag ska komma ihåg nästa gång jag hittar er två as fulla på trottoaren klockan halv tre på morgonen! Här." Han räckte oss glasen. Vi sade båda tack och drack upp allt i ett svep.

"Så? Vad hände igår? Vem var ni hos och varför sparkade Olivia ut er?"

"Vi var hos någon kille som vi träffade på stranden några timmar innan som tydligen var Olivias nya. Varför hon sprakade ut oss vet jag inte?" Hon tittade frågande på mig. "Jag menar, visst att hon hatar oss men vi hade ju inte gjort nått fel för att göra henne arg." Jag hade glömt att Sam inte visste varför Olivia blev så arg.

"Det... kan ha varit för att jag kallade Halie falsk och sedan kastade min dricka över henne." Sam och Cole gapade stort. "Subban spottade på mig! Vad skulle jag göra!?" Cole skrattade och Sam gav mig en high five.

"Så värt att bli utsparkad för! Jag önskar bara att jag kunde se henne min!" Jag skrattade åt situationen också.

"Och du ska vara glad att jag fick oss utsparkade! Folk drack sprit från din mage!" Cole brast ut i skratt och Sam slog till honom med en kudde.

"Det trodde man inte om dig!" Skrattade han.

"Vad menar du det?"

"Det är typ en sådan sak som man förväntar sig av Sanna! Inte av dig!" Jag tog kudden från Sam och slog till honom jag också.

"Varför var du ute och körde så sent föresten?" Sade Sam.

"Jag hade varit på bio. Världspremiären av Skyfall. James Bond ni vet." Då kom jag ihåg.

"Vem var med dig? I bilen?" Cole flinade stort. "André." Jag tappade hakan.

"Min André!? Vad fan gjorde han där?!"

"Vi träffades på bion, så jag gav honom skjuts hem sen." Jag tog upp händerna till huvudet och tog tag i mitt hår.

"Oh my god! Jag är körd!" Cole skrattade.

"Jag tror inte att du behöver oroa dig." Jag stirrade frågande på honom.

"När jag körde upp på er uppfart för att lämna honom så frågade jag honom om han behövde hjälp med att bära in dig, men då sade han att det nog var bättre om du följde med mig och Sam så att inte era föräldrar skulle, du vet... flippa ur!" Jag lossade greppet om mitt hår och lungade ner mig lite grann.

"Ey Cole, jag är hungrig var är vår frukost på sängen?"

"I köket där ni kan hämta den själva!"

"Tönt." muttrade Sam och reste sig ur sängen. Det var inte förän jag också reste mig som jag märkte det,

"Var är mina byxor?" Jag stod brevid sängen i förd en tröja och ett par trosor.

"De hänger på stolen där." Cole pekade på skrivbordsstolen.

"Creep." Sam blängde på honom.

"Du, jag försökte stoppa henne men hon insisteradae på att klä av sig dem!"

"Jo tjena! Jag kommer ihåg att hon däckade precis innan jag däckade!"

"Men jag kunde ju inte bära er båda två in och hon var lättast att väcka eftersom du praktiskt taget var död." Förklarade han och det lät som om det kunde stämma, jag kunde knappt komma ihåg någonting från kvällen, vilket hände ofta när jag var bakfull.

"Du kan jag låna kläder av dig?" Jag förstod att Sam gärna inte ville komma hem i en liten partyklänning som luktade vodka.

"Visst." Svarade Cole och nickade mot garderoben där Sam plockade fram ett linne och ett par mjukisbyxor. På väg ut till köket så lade jag märke till att ingen annan var hemma.

"Var är dina föräldrar?"

"På läkarkonferens."

"Men hallå! Här finns ju inget att äta?! Varför lurar du ner mig i onödan?!" Sam stod med öppen mun vid det öppna kylskåpet.

"Därför att jag behövde få er ur min säng så jag kunde få er ut ur mitt hus innan morsan och farsan kommer hem! Jag känner inget behov av att åka i trubbel på grund av er igen!"

"När har vi någonsin fått dig i trubbel?" Frågade jag.

"Sist ni var här! Ni vet mina föräldrar gillar inte er. Ni har dåligt inflytande på mig." Sam skrattade. "Var har det fått det ifrån?"

"Du och jag har varit ihop. De har träffat dig, behöver jag säga mer?"

"Ja tack! Vad är det som är så jävla dåligt med mig?!"

"Du svär, du dricker, du strular runt. Sist de fick veta att jag va med dig så tog de min dator. De hatar dig."

"Men hallå, Sanna då? Hatar de inte henne? Vi är ju precis likadana! Hon har tillochmed rökt!" Det var sant, jag hade feströkt några gånger utan att berätta det för Sam. För var det något som hon hatade så var det cigaretter och rökare. Men så hade hon kommit på mig efter inte så lång tid eftersom jag inte är särskilt försiktig när jag är full, så dagen efter hade hon berättat för mina föräldrar. Jag var lite sur på henne ett tag men nu efteråt så var jag rätt tacksam för det.

"De har inte träffat henne lika mycket." Han ryckte på axlarna. Jag kände att jag behövde få bort Sam innan hon i ren hämnd började krasha Coles hus.

"Kom nu Sam, vi måste dra!" Hon muttrade.

"Ja vi vill ju inte att herr och fru perfekt ska få fler andledningar till att hata mig!" Jag himlade med ögonen och gick med henne till dörren. Cole tittade ut igenom fönstret innan han låste upp dörren.

"Fan! Ni får springa ut bakvägen! Fort!" Hans föräldrar hade alltså kommit hem. Han drog med oss genom huset till terrass dörren.

"Kom till skateparken imorgon vid två så får du dina kläder tillbaka." Sam kramade om honom och han nickade.

"Tack för hjälpen! Vi är skyldiga dig!" Jag gav honom en kram också.

"Klart som fan ni är!" Log han. Jag fnissade och gav hon en snabb kindpuss innan vi sprang ut och smög runt husknuten. Vi fick ducka under fönsterna och sedan kuta över till andra sidan vägen, och förhoppningsvis så hade inte Coles mamma eller pappa sett oss.

 

 

  

"Var har ni varit?!" Vi hade totalt glömt bort Sam's föräldrar. Hennes mamma stod framför oss med armarna i kors och båda två tappade förmågan att tänka. Bakfyllan var inte över än.

"Ehh...jo...eum..." Sam såg sig omkring och hennes fingrar vecklades ut och in och pekade överallt för att försöka komma på något.

"Vi sov hos Cole!" Brast jag ut lite för hastigt.

"Ja!" Även Sam blev för uppjagad. Hon harklade sig. "Eum, skrev jag ingen lapp? Jag är helt säker på att jag... nej okej, jag måste ha glömt det. Förlåt." Hon log osäkert.

"Nej, du skrev ingen lapp och ingen telefon hade någon av er med er heller!" Hon höll upp våra mobiler i var hand.

"Där är den ju! Var det här den var? Jag trodde jag hade tappat bort den, gud vad skönt!" Kastade jag ur mig medan jag gick fram och tog den ur hennes hand. Hon studerade mig när jag bakade tillbaka sedan tittade hon frågande på Sam.

"Sanna tvingade mig att lämna den!" Hon pekade med rak arm på mig och gapande slog jag till den. Cathrine såg lika förvånat ut över vad som kom ut ur hennes dotters mun som jag.

"Asså jag... hon kollade bara hela tiden efter svar från tävlingen så jag tänkte typ, att det vore bra att få henne at tänka på något annat, och det gick inte när hon hade mobilen med sig hela tiden." Cathrine såg ut att mjukna till och det var först nu hon såg de för stora killkläderna som Sam hade på sig.

"Jag spillde på mina kläder så Cole lånade ut sina till mig." Förklarade hon. Hennes mamma suckade och tittade på klockan.

"Hörni, jag har ett fall som jag måste döma klockan tre så jag måste åka nu, men tro inte att jag inte kommer att ringa Mr. och Mrs. Stewart och kolla med dem!"

"Nej!" Skrek vi båda. Och började förklara oss.

"Asså, de var inte hemma så de vet nog inte ändå."

"Nej, och om det får veta att vi var där så kommer Cole få skit för det." Cathrine såg förvirrad ut.

"Varför då?" Sam blev tjurig igen.

"För tydligen så hatar de mig." Mumlade hon och greppade tag i sin telefon på vägen förbi sin mor, som fortfarande såg förvirrad, och en aning stressad ut.

"Lycka till på fallet Cat!" Jag skyndade mig förbi henne och efter Sam uppför trappan. Hon hade gått in i sitt badrum och bytt till sina egna kläder och stod nu och tvättadeav ansiktet. Jag lade mig ner på den stora, runda sängen och väntade på henne. Först tittade jag rakt upp i taket men när jag väntade på huvudet mot hennes skrivbord så såg jag att det låg något där. Ett kuvert. Jag satte mig och och skrek Sams namn. Jag reste mig och gick mot bordet och skrek Sam igen. Hon ställde sig i dörröppningen med en handduk framför ansiktet.

"Vad gapar du om!?" När hon tog ner handduken så höll jag upp kuvertet med hennes namn och adress handskrivet. Hon släppte handduken och ryckte det ur min hand och rev upp det. Tyst började hon läsa,

"Kära Samantha. Det är med glädje som vi meddelar dig om att du är en av de dansare som vi vill kalla till en live audition." Jag hörde mig själv tjuta ut ett "iiiiee!" Hennes leende blev större och större ju mer hon läste.

"Uttagningen kommer att pågå i två veckor och börjar den tredje augusti. Adress och vägbeskrivning samt karta är bifogat i detta brev och vi ser fram emot att få se er i augusti. Med vänliga hälsningar, The Believe Crew." Sam började skrika och hoppa upp och ner. Hon slängde sig i min famn och snurrade runt med sina armar om mig. Vi skrek, skrattade och grät glädjetårar på samma gång tills vi tillslut trillade omkull och satt på golvet och tyst tittade på varandra. Sedan skrek vi igen och jag hoppade på henne.

"Jag sade ju det! Jag sade ju att de skulle välja dig!" Skrek jag. Sam skrattade.

"Nej, du sade att de inte hade tittat på min video än, sååååå... HAH!" Sedan skrattade vi båda två igen.

 

---

Snälla ta och kommentera om vad ni tycker om kapitlena och novellen so far. Det gör mig så glad när jag får kommentarer! :) ♥

Jag är snart klar med kapitlet och kommer antagligen lägga ut det någon gång i veckan! Ha en bra nyårs afton och ett gott nytt år!

♥♥

Bild, bild

De nästa veckorna var hemska. För när det lätta, vilket var att göra och skicka in videon, var klart så återstod det svåra, vilket var att vänta på svar, och Sam hade aldrig varit en person med mycket tålamod. Hon kollade sina mail, SMS och telefonsamtal fem gånger på en kvart och varje dag när hon såg brevbäraren komma så sprang hon ut till brevlådan. När hon sedan såg att inget av det var till henne så slängde hon alla kuvert och reklam på marken och gick muttrande in, med mig kvar ute som fick plocka upp all post så att den inte låg kvar där. Jag gjorde flera försök med att få med henne ut och göra någonting, men varje gång jag lyckades så fortsatte hon med att kolla på mobilen. Så jag ville att hon skulle få nyheterna lika mycket som hon, så att jag kunde få in roliga bästis tillbaka. Och tillslut en dag, när hon sprang ner till brevlådan och kastade alla brev på marken, så höll hon kvar ett i handen. Hon höll i kuvertet och stirrade på det tills jag hade plockat upp resten av posten från marken. Jag kikade över axeln på henne och läste att det med handskriven skrift var adresserat till Samantha Jaxon,

"Öppna det då!" Lätt skrämt vände hon sig så att hennes ansikte var mot mig istället för ryggen, hon rev upp kuvertet och läste brevet i några sekunder innan hennes hoppfulla blick omvandlades till en irriterad. Hon skrynklade ihop pappret och kastade det. Chockad stod jag där och kunde inte få ihop det.

"Ville de inte ha dig?" Stammade jag fram.

"Det var inte från dem." Frustade hon. "Men nu vet vi åtminstone att om de inte vill ha mig så har jag New York dance academy att falla tillbaka på." Så det var det brevet var.

"Men Sam, det är ju jätte bra!" Försökte jag, redan medveten om att hon inte skulle hålla med mig.

"Jag vill inte ha jätte bra! Jag vill ha fantastisk! Och fantastiskt är om någon från Believe crewet kunde höra av sig till mig och säga att de vill kalla mig till en live audition! Det är det jag vill ha! Inte någon jävla plats på en skola!"

"Sam jag tycker att du ska ta det lite lugnt med det här. Du skickade in din video för tre veckor sedan och de får säkert in tusentals videor varje dag! Chansen är att de inte ens har sett din än."

"Skulle det få mig att må bättre eller?"

"Vad jag menar är, och med ett citat från dig, vi har slutat skolan, vi är fria!' Och precis som oss så har hundratals andra ungdomar också tagit examen. Det är säkert fester överallt! Jag föreslår att vi glömmer bort det här ett tag, tar en dag på stranden eller går och shoppar, letar upp en fest, blir fulla, har kul and live while we're young! Är inte du typ ägaren av uttrycket YOLO? It's gotta be you? Bara let me save you tonight!" Hennes händer flög upp i en 'jag ger mig gest'.

"Om du slutar citera One direction, så hänger jag med!" Vi gick in igen med armarna runt varandra för att hämta väskor och plånböcker och lite annat. På vägen ut igen så tvärstannade jag så hastigt framför dörren att Sam, som gick och knappade på mobilen, gick in i mig. Jag vände mig om och tittade alvarligt på henne.

"Lämna telefonen." Hon gav mig valp blicken som de flesta gånger fick mig att ändra mig men den är gången skulle det inte fungera.

"Lämna den!" sade jag strängt igen. Hon suckade och lade den på det lilla hallbordet, med en sur blick sade hon "Jag hatar dig". Jag gav henne en luftkyss när hon gick förbi mig ut och såg till så att hon inte hade tagit den igen bakom min rygg och gick sedan ut. Vi bestämde oss för att både åka till stranden och shoppa, shopping rundan blev dock inte så lång eftersom vi inte kunde ta tre steg utan att svettas. Vi borde vara vana vid värmen efter att ha bott i Florida hela våra liv, men idag idag var det löjligt varmt! Inte ett moln syntes på himlen. Därför var det inte heller så konstigt att det var svårare än vanligt att hitta en plats på stranden. Men vi lyckades.

"Så, hur gör vi med fest ikväll då?" Jag hade inte hunnit tänka på det än. Men eftersom jag i praktiskt taget lovat henne en fest så fick jag nog leta upp en fort. Jag suckade.

"Jag vet inte, okej!"

"Du sade fest, så jag vill ha fest! Jag lämnade inte min telefon hemma för en fest jag inte gick på! På tal om, kan jag låna din mobil och kolla min mail lite snabbt?" Hon log stort.

"Sorry, lämnade min mobil hemma hos dig så du inte kunde kolla mail och mess på den." Hon fnyste och rynkade pannan. Jag fortsatte.

"Om vi inte hittar någon, vilket vi kommer, så kan vi ju alltid smita in på någon bar."

"Då får vi åka långt! De flesta vakterna på alla barer och klubbar vet vilka vi är nu!" Okej, sant.

"Letar ni tjejer efter en fest? Ni är mer än välkomna till min ikväll!" Jag kunde inte koma ihåg att jag någonsin sett killen innan, men hade han fest så dög han bra som ny polare. Sam och jag tittade på varandra med nöje i våra leenden.

"Säkert? Schyst! Var är den?" Sam drog på sig sin flirting min, vilket var en aning onödigt om vi ändå var bjudna nu. Killen rev an en pappersbit från en tidning bredvid honom och skrev upp adressen.

"Gästerna börjar komma runt nio. Jag är Josh föresten!" Han sträckte fram handen och skakade den med oss båda. Han var väldigt brun av solen och hans mörka hår spretade åt alla håll rakt upp. En typisk stekare och han såg att vara runt tjugo-tjugoett.

"Awesome!" Sam fortsatte med sitt charmiga leende. Vanligtvis så störde hon sig på stekar killars utseende, därför var det konstigt att hon försökte så mycket nu. Jag gissade på att hon satsade på att få Josh att bjuda oss på dricka.

"Hur vågar du visa dig här i den här bikinin?!" En ack så välkänd röst. "Är du så desperat efter en egen stil att stjäl min?!" Vi såg upp mot solen och där stod Olivia, iklädd en exakt likadan baddräkt som Sam, och Halie och blockerade solstrålarna. Sam hävde sig upp och stödde sig på armbågarna.

"Okej, för det första, så kommer jag att kasta den här så fort som möjligt. För jag dör hellre än blir sedd i samma kläder som du! Och för det andra, snäll flytta dig och din fula nuna. Du blockerar solen." Olivia grimaserade äcklat.

"Slampa!"

"Ko!" utbrast jag för att få henne att veta att jag också var där, med humör för att bråka.

"Hora!" Slog Halie tillbaka med medan hon fortsatte tvinna en hårslinga med sitt pek och långfinger.

"Gris." Skrattade Sam och syftade på Halies lilla uppåt näsa som för några år sedan hade varit ännu mer uppåt, innan hon hade övertalat sin pappa till att betala ett "näs jobb".

"Jisses! Tjejer om ni ska bråka såhär på min fest kommer jag nog få sparka ut er allihopa." Josh skrattade när han sade det för att förtydliga att det var ett skämt.

"Vänta, va?!" Om Olivias blickar kunde döda så hade Josh inte varit med oss nu.

"Ja!" Instämde Sam.

"Om de kommer så kommer inte vi!" Det var läskigt hur vi alla fyra sade det samtidigt. Olivia och Halie vände sig hastigt mot oss.

"Ni skulle bara våga dyka upp ikväll!" Olivia sade det med ännu av hennes blickar som skulle ha dödat oss om möjligt.

"Varför är ni fortfarande här?" sade jag lika förbryllat som jag kände mig över det.

"Ja, har du inte någon gräsplan att beta på eller något?" Jag fick göra allt jag kunde för att inte brista ut i skratt. Men att le och fnissa kunde jag inte hjälpa.

"Idiot!" snäste Halie.

"Josh kom!" sade Olivia strängt och tog honom sedan i handen med ett fast markerande tag innan de gick iväg alla tre, Olivia och Halie höll näsorna högt upp i luften och marscherade som om de var vackrast i världen.

"Nöff, nöff." ropade jag efter dem. Sam skrattade och följde mitt initiativ.

"muuuu!"

 

 

 

 (Lyssna medan nedanstående läses)

 

 

När jag väl hittade Sam så hittade jag henne på ett bord i vardagsrummet omringad och med en kille som drack shots från hennes mage. Hon hade druckit en hel del mer än mig och det gladde mig att hon inte tänkte på sin believe audition längre. När killen hade druckit klart satte hon sig och när hon såg mig så vinkade hon att jag skulle komma.

"Du måste prova! Så jävla roligt!" Åh jag hade provat. Och då hade pappa fått reda på det och sedan tvingat mig att tömma diskmaskinen när jag var bakfull. Pappas straff var lite mer fantasifulla än mammas, men de kunde ändå vara hundra gånger värre. Som den gången. Att behöva höra porslin och glas slå mot varandra gång på gång med världens största huvudvärk var inte kul.

 "Jag tror det är dags för er att gå nu!" Olivia stod med armarna i kors framför sig med Halie vid sidan om sig med samma armposition och två större killar på varsin sida.

"Glöm det! Har du problem med att vi är här så kan du dra!" Det märktes att Sam hade fått nog utav Olivia. Precis som den bitch hon var, så knäppte on med fingrarna i luften och de två killarna gick mot oss och tog tag i våra armar. Vi stretade emot och Sam fick in en smäll på den ena killens haka med hennes armbåge. Människorna runt oss stannade upp i sina danser och tittade på oss medan Olivia roat glodde på oss bli utkastade.

"Släpp mig!" De två stora killarna puttade oss ifrån dem när de hade släpat ut oss till framsidan av huset. Jag slängde upp mitt långfinger åt dem innan vi gick därifrån med de andra gästernas blickar i våra ryggar. 

 

 

---

Äntligen är kapitlet klart! Efter lång väntan så kom ett långt kapitel! Hoppas det var lite värt att vänta på? Jag ska fixa med bilder snart! Tyckte bara att ni inte skulle behöva vänta längre.

Det hade gått fem månader sedan konserten och resten av skolterminen hade försvunnit. Nästa vecka var det examen. Men tiden hade inte gått så fort. Precis efter att mitt utegångsförbud var slut så hade jag satts på ett nytt för att mina lärare varnade mig att jag kunde få F i matte... och fysik... och historia. Och såklart ville mamma straffa mig för det. Så under yttligare två månader fick jag ta special lektioner efter skolan för att  mig ikapp och det nya utegångsförbudet gällde ända tills jag var garanterad minst ett E i alla ämnena. Vilket tog tid kan jag lova. Hursomhelst, så skulle  jag få mitt examen diplom, med nöd och neppe. Även om mamma inte var så glad över att jag slutade skolan med bara E i alla ämnen så var jag mer än nöjd över att bara få mitt diplom. Problemet var att jag inte visste vad jag skulle göra nu? Jag hade inget jobb, mina betyg var inte tillräckligt bra för att jag skulle kunna skaffa ett bra betalt jobb, jag hade inga pengar för att kunna studera vidare, vilket jag absolut inte ville heller! Så vad skulle jag göra? Leva tack vare min familj och mina vänner och vänta på att en stor chans skulle komma till mig?

 

 

I min ensamhet inne på mitt rum låg jag i sängen och deppade med en stor pizza med pommes frites och extra ost på. Vid sidan om mig hade jag den största skålen som jag kunde hitta, fylld med glass täckt med chokladsås. På andra sidan hade jag en chipspåse och en godispåse. Allt detta prppade jag i mig medan tv:n på mitt rum sände någon dålig såpa. Mamma hade försökt trösta mig med att det tydligen var normalt att känna som jag gjorde när man slutade skolan, men det hjälpte inte riktigt.

"Sannaaaaa!!" Sams spingade hördes i hela huset.

"Du kommer aldrig kunna gissa vad jag nyss fick reda på, och wow vad du äter!" Hon stod i dörröppningen och

glodde på mig. "Du, jag är helt för skräpmat men du tycker inte att du överdriver lite nu?" 

"Jag är deprimerad." Muttrade jag. Hon skrattade, "Varför då?"

"För jag har ingen framtid!"

"Jag fattar inte?"

"High school var mina gyllene år och nu när det är slut så kommer jag sluta upp som den personen på klassåterträffen som har ett lågbetalt städjobb i mataffären!" Sam skrattade åt mig igen och kom och satte sig vid mina fötter på sängen. Jag förstod inte vad det var som var så kul med att mitt liv var slut? Och som om inte det vore nog så stal hon från min pizza och godispåse.

"Tja, du kan ju alltid bli skådespelerska för att vara dramtisk och överdriva är du ju bra på." Jag blängde frågande på henne, medan hon proppade i sig av min mat!.

"Ditt liv är inte över bara för att du inte har ett jobb än! Det är nu livet börjar! Vi är fria från läxor, idiotiska blängande tjejer i korridoren, tråkiga lektioner och Mrs. Dawson och alla andra tråklärare! Jag menar, kan det bli bättre?"

"Jo men efter sommaren då? Vad händer då? Nu är det inte bara sommarlov i några veckor och tillbaka till skolan som gäller." Hon tittade lurigt på mig.

"Det var det jag kom hit för att berätta! Du och jag kommer att få alla våra önskningar besannade." Hon kröp närmare och pratade lungt och lågt. "Och allt vi behöver göra är att skicka in en liten audition film, sedan är det bara att packa ihop och dra!" Hon viftade en videokamera framför mig som hon hade tagit med sig.

"Vad snackar du om?"

"En person, vid namn Justin Drew Bieber, söker dansare till sin nya turné, och jag tänker inte vila förän du och jag är med i crewet!" Hon log stort och började studsa upp och ner medan hon tjöt "Kom igen! Det är nu du ska bli glad!" Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var chockad och frustrerad. Jag hade slutat och Sam visste varför.

"Men... Sam jag är ingen dansare längre." Försökte jag att förklara för henne. Hon hade hoppat ner på golvet och stod där och stampade förväntansfullt.

"Det spelar ingen roll! Man behöver inte vara professionell! Bara skicka in en video på vad du kan och hoppas på att du kommer med!" 

"Men jag vill inte vara med!" Hon stannade upp och tittade på mig. Ilsket tog jag mig upp ur sängen och stormade ut ur mitt rum.

"Sanna!" Hon gick snabbt efter mig.

"Du, jag är färdig! Jag hjälper dig mer än gärna med att komma med men jag tänker inte söka själv!" Jag försökte tala så tydligt som möjligt för att hon skulle förstå.

"Men varför?!"

"Hej tjejer! Vad gör ni?" Mamma hade på ett väldigt tyst sätt kommit hem och smygit uppför trappan.

"Sara, Justin Bieber söker dansare till sin nya turné. Kan du snälla försöka prata lite vett i din dotter som av någon konstig anledning har bestämt sig för att inte ens prova?!" Jag suckade och imlade med ögonen. Mamma skrattade smått.

"Tro mig Sam, jag har försökt prata vett in henne i år, utan någon framgång." "Wow! Tack mamma!"

"Tja.. Försök igen!" Sam nästan stormade nerför trappan. Mamma sade ingenting utan tittade bara på mig som om hon väntade på att jag skulle ta första ordet.

"Jag hör inte någre försök till övertygelse!" Vi skrattade båda sedan började mamma.

"Varför skulle du inte ens vilja försöka? Jag menar, allt du pratade om när du var liten var om hur du skulle bli den största dansaren på Braodway. Vad hände med det?"

"Jag tjatade också om hur jag skulle ha ett hus byggt utav bara pannkakor, men nu vet jag att det bara är dumt och jag har släppt båda drömmarna."

"Är du säker på det? För om du verkligen hade släppt det så hade du inte varit nere i garaget varje dag." Hon tog en liten paus i pratandet och väntade på mitt svar, som inte kom.

"Jag tror inte att du har gett upp drömmen, jag tror bara att du har ett mentalt hinder i mellan. Och jag tror vi båda vet vad det handlar om?" Nu räckte det.

"Sluta analysera mig! Jag är inte en av dina patienter. Jag mår bra okej? Jag vill bara inte dansa på scen längre." För att undvika hennes försvar och mer prat så skyndade jag mig ner och ut till garaget, där Sam näst intill hoppade på mig när hon fick se mig.

"Fungerade det?!" Hon hade slutat dansa och tittade förväntansfullt på mig.

"Dra aldrig in min mamma igen, okej? Varje dag är en kamp för att slippa hennes psykolog snack."

"Men.."

"Shh! Snälla börja inte. Bara var tyst och börja dansa." Jag gick fram till spegel väggen Där kameran stod som Sam hade riggat upp. Hon suckade.

"Tryck på 'Record'." Sagt och gjort. Jag nickade till henne som klar signal.

"Hej! Jag heter Samantha Jaxon, men snälla kalla mig för Sam. Jag ska fylla arton i spetember och är från Miami, Florida. Jag dansar för det mesta Jazz men också Hip hop och även lite akrobatik nummer. Att bli en av dina dansare skulle betyda världen för mig! Ända sedan jag var liten har jag velat bli proffesionell dansare, så deta är mitt dröm senario. Jag älskar dig Justin snälla välj mig som en av dina dansare!" Hon gjorde en slängkyss och sade sedan bryt.

"Okej, du har gjort kanske en eller två akrobatik koreografier? Var det verkligen värt att nämna det?"

"Allt är värt att nämna! Och jag sade ju lite."

"Aja, det där i slutet var lite fjäskigt. Det blev så... desperat." Efter att ha det sagt så gjorde vi om presentationen. Och igen. Och igen. Och igen. Sam var fast besluten om att den skulle vara perfekt! När vi äntligen blev nöjda så filmade vi in hennes två koreografier som hon hade förberätt, några gånger tills de också såg perfekta ut.

 

 

"Asså, jag förstår mig inte på dig ibland?  Du är jätte orolig över hur ditt liv kommer att bli, men när du får en fantastisk chans så struntar du i den?" Jag kände Sam tillräckligt för att veta att hon inte skulle släppa det, och nu kom det.

"det... är komplicerat." svarade jag kallt utan att vända mig och titta på henne. Vi satt vid mitt skrivbord och klippte ihop klippen som hon ville skicka in. 

"Så pass komplicerat att du inte kan berätta för din bästa vän? Jag köper det inte, vad är det som händer?"

"Sam, jag älskar att dansa men jag tror inte att jag klarar av att göra det på scen. Sist jag gjorde det så..."

"Sanna, det händer inte igen! Det finns ingen anledning för dig att ge upp för att något som du inte kunde påverka hände!"

"Jag vet. Och jag har försökt, men jag blir bara påmind."

 

 

Sådär, jag vet att kapitlet är jätte sent men jag visste inte riktigt hur jag skulle få till det. Jag hoppas att detta blev tillräckligt bra ändå.

 

Nu när Sam satt stilla, så kunde man se på hennes händer hur hon fortfarande skakade sedan konserten i lördags. Men jag var inte så säker på om det var från mötet med sångaren själv, eller om det var för att hon inte hade sovit på en vecka och överlevde tack vare koffein.

"Samantha!" Jag armbågade henne i armen för att hon skulle vakna till. Mrs Dawson tittade argt på henne.

"Miss Jaxon även om det är väldigt trevligt att faktiskt se dig på i klassrummet så vore det ännu trevligare om du lyssnade!" Sam himlade med ögonen och spärrade upp ögonen med blicken på tavlan. Men Mrs. Dawson var inte klar.

"Detta är något som ni alla kan ta åt er! Slösa inte bort er tid som Samantha här, utan gör något vettigt av ert liv istället! Att drömma tar er ingenvart."

"Jävla kärring" Sam hatade att bli kallad Samantha, även om det var hennes namn egentligen. Hon hade alltid gjort det. Vår lärarinna blängde på Sam och böjde sig fram på skrivbordet och skrev på en kvarsittnings lapp som hon sedan rev av och skickade bak till Sam, sedan fortsatte hon skriva på tavlan. Det dröjde inte länge förrän Sam var uttråkad igen och började klottra på ett papper som hon räckte över till mig sedan. På pappret var tre streckgubbar. En som stod själv med huggtänder och arga ögonbryn som skrek. De andra två stod lite längre bort och kramades. Ovanför den ena var en pratbubbla där det stod; Never Say Never B*atch! Den som sade det skulle tydligen föreställa Sam, och den som kramade henne skulle vara Justin och den sista var uppenbarligen Mrs. Dawson. Jag skrattade åt teckningen, och kanske gjorde jag det lite väl högt.

"Skulle ni flickor kanske vilja berätta vad som är så roligt?" Mrs. Dawson nästan röt. Mrs. Dawson var en sur gammal kvinna, och jag visste inte hur det var med alla andra, men jag hade åtminstone aldrig sett henne le. Sam slet teckningen från mitt bord och höll upp den högt över huvudet.

"Absolut!" Den sura tanten blängde ännu ondare. Sam fortsatte. "Jag tycker att jag verkligen fick fram din inre skönhet eller vad tycker du?"

"Samantha! Ut!" Skrek hon och pekade skarpt på dörren.

"Äntligen!" Hon reste sig och gick med stolta steg mot dörren. Och där satt jag kvar själv. Skräckslagen över hur otroligt tråkig lektionen skulle bli utan min bästa vän där, reste jag mig hastigt och fick alla blickar på mig. Sam vände sig vid dörröppningen och log. Mrs. Dawson stirrade. Tystnaden i klassrummet tydde på att alla väntade på vad jag skulle säga.

"Har du någonsin hört talas om den här grejen som kallas tandkräm? För din andedräkt tyder på att du inte gör det." Jag viftade med handen framför näsan och kunde se hur Mrs. Dawson riktigt började bubbla av ilska. Så innan kriget bröt ut så såg jag till att mig ut därifrån.

"Hejdå!" Sade jag snabbt och sprang mot dörren där Sam ställde sig och grimasreade innan hon smällde igen dörren bakom oss. 

"Så vad gör vi nu?" Sam log, jag antog att hon redan hade planerat ut det.

 

 

 

 

"Ey var har ni varit? Ni bara försvann efter att ha blivit utkastade!" Vi höll båda upp våra stora påsar, fyllda med kläder och satte oss sedan stånkande ner bredvid killarna. Två killar till satt med Cole och Simon. Jag kände igen båda men kunde bara komma på vad den ena hette, Henrik. Vi hade matte tillsammans, den andra killen hade jag bara sett i korridorerna och sett hon om prata med Cole. Jag tror han var med i fotbollslaget precis som Cole. Jag hade en svag känsla av att de båda två inte var så förstjusta i mig och Sam. Henrik hade kanske en andledning, han hade ju trots allt matte med oss. Men den andre hade jag nog aldrig pratat med ens.

"Vadå utslängda?" Simon blev förvirrad.

"Äh, tanten Dawson ska alltid överreagera! Jag tror inte det har gått en lektion utan att hon har sparkat ut mig därifrån! Det är därför jag inte går dit längre." Hon muttrade ut det sista, sedan reste hon sig och tittade på Cole.

"Vågar man lämna sina grejer här hos er utan att det händer något?"

"Tja, men vi står inte för ansvaret om det skulle stjälas, exploderas eller om månen skulle trilla ner på det." Hon himlade med ögonen och drog med mig mot matkön. Vi han inte många steg innan någon gick in i Sam.

"Se dig för!" Fräste han. Hon rynkade på näsan och gick vidare.

"Vad har hänt med Blake?"

"Jag vet inte. Han är väl slut för att det är över."

"Har ni gjort slut? Varför har du inte sagt något?" Hon ryckte på axlarna.

"Jag glömde väl. Han ringde och ville träffas i helgen men jag sa att jag skulle på konserten sen på söndagen ville jag vara med dig så mycket jag kunde och då blev han typ galen och började tjata om hur jag bara är med dig hela tiden och inte bryr mig honom, och om jag ville fortsätta vara han tjej så var jag tvungen till att lägga ner lite mer tid till honom och mindre till dig. Så jag gjorde slut. " Hon vände huvudet och log medan mattanten lade upp mat till oss båda.

"Men Sam. Jag trodde du gillade honom? Du ska inte dumpa en kille för att..." Hon avbröt mig.

"Jag trodde att jag gillade honom. Men det var bara för att hans ögon var lika bruna som Justins. Men han var definitivt ingen Justin. Dessutom, vill man ha mig får man dig på köpet. Du är en del av mig, och det får faktiskt killarna ta och förstå snart." Vi hade tagit oss tillbaka till bordet så när hon hade satt ner brickan så lade hon armen om mina axlar och drog mig närmare för att pussa mig snabbt på kinden. "Sisters for life, eller hur? Efter snart arton år så kommer ingen att kunna sära på oss." De vanliga replikerna. Jag visste inte hur många killar som Sam hade haft. De flesta hade, precis som Blake, klagat på att hon var så mycket med mig och då hade hon gjort slut. Men hon brukade också säga att så länge Justin fanns så fanns det ingen som kunde mäta sig med honom. Han var den perfekta killen. Men även om hon insisterade på att jag inte skulle det och att det var dem det var fel på inte oss och vår vänskap, så kunde jag inte hjälpa att känna mig lite skyldig ibland.

 

---

Ett rät kort mellan kapitel, men man måste ju ha sådana också eller hur? :)

 

 

 

"Hej! Vad sade hon?" Jag kunde nästan höra hur hårt hon höll om sin tumme i hopp om mitt svar.

"Jag har inte frågat än."

"Va!? Då odlar du en stake och går och frågar henne nu! Och ring mig inte fören du hr gjort det." sedan blev det tyst.

"Hon klickade mig!" Jag vände mig mot Viktor och kastade hans telefon till honom. Jag tog ett djupt andetag och tänkte igenom vad jag skulle säga. Sedan gick jag med bestämda steg ut mot köket med blicken i golvet. Jag ställde mig i dörröppningen och tittade mamma rakt in i ögonen när hon förvånat vände sig mot mig. Allt försvann. Mitt samlade mod och bestämndhet sprang rakt ut ut mig. Om det var någon jag kunde vara rädd för så var det mamma. Hon rynkade ögonbrynen och väntade på att jag skulle säga något. Jag visste inte hur jag skulle börja.

"Jo... mamma... "

"Om du tänker be mig att korta ner utegångsförbudet så kan du glömma det." Hon rörde inte en min.

"Nej... men... Asså, Sam har biljetter till Justin Bieber och.." Hon suckade och tittade ner i golvet innan jag ens var klar. "Lyssna färdigt på mig! Jag ber dig bara om en kväll!" Jag gick närmare henne med händerna knäppta ihop.

"Jag trodde inte att du ens gillade Justin Bieber. Jag trodde det var mer Sams grej."

"Det är det! Men hon har parkett biljetter och Meet and greet och allt! Så även om jag inte är något stort fan så är det en, en gång i livet händelse! Och jag kan ju inte låta henne gå ensam! Kom igen snälla! Jag kan inte missa något sådant för att jag har utegångsförbud!"

"Du kanske skulle ha tänkt på det innan du ljög och gick ut och blev drogad!" "Är hon dum eller!?"

"Jag var inte drogad jag var full! Det är en stor skillnad!"

"Hursomhelst! Du ljög och nu blir du straffad!" Jag suckade och släppte ner händerna så de bara dinglade ner. Sakta började jag gå mot dörröppningen igen. Det var ingen idé att bråka.

"Men..." Jag vände mig hastigt om och spärrade upp ögonen. Jag försökte dölja leendet som ville fram men misslyckades totalt. "Jag kör er dit och hämtar er igen och eftersom du är ute en kväll så läggs en dag till på dina tre veckor! Och från och med nu så är det studier som är prioritet ett!" Leendet blev större och större.

"Jag älskar dig mamma! Tack så mycket!" Jag tacklade nästan omkull henne när jag flög fram och kramade om henne. Sedan sprang jag in på mitt rum med hemtelefonen och ringde upp Sam igen.

"Nå?"

"Om du klickar mig igen så får du börja leta efter någon annan att gå på konsterten med!"
"Så det betyder att du faktiskt kan gå?" Jag gav ifrån mig ett mh-hm och ihh och förklarade sedan att vilkoret var att mamma körde oss. Hon svarade att hon sket i om vi så skulle behöva åka i en stinkande hästtransport, så länge vi kom dit.

 

 

Arenan var full av människor. Konserten började inte fören om tre kvart och jag och Sam stod redan och svettades efter allt trängsel med alla andra tjejer nere på parkett. själv trodde jag att jag skulle kvävas snart men Sam verkade ha bästa stunden i sitt liv. Hon kunde inte stå still i en sekund, hon fortsatte att nypa mig i armen och mungiporna i hennes leende sträckte sig upp till öronen. Hela tiden så fylldes arenan med fler människor. Den var nästan full så det kunde inte vara så många till som skulle in. Medan jag titta runt omkring mig och störde mig en aning på alla skrik så var Sams blick riktad rakt på scenen. Hennes ögon granskade varenda vrå av den för att kunna hitta var Justin skulle komma ut.

"Vet du? Det förvånar mig en aning hur du kan vara så pigg när du inte har sovit på tre dygn." Utan att släppa blicken från scenen eller att tappa leendet så svarade hon,

"Tja, om jag berättar att det just nu finns mer koffein än blod i min kropp så förvånar det nog inte dig så mycket längre." Det syntes på hennes ögon att hon inte skojade. Själva ögonen var trötta och under dem så hängde påsar som skulle ta flera dagars sömn att få bort igen. Efter en evighets av knuffande av ett flertal galna tjejer som ville få undan oss och komma närmare scenen, vilket vi båda såg till att knuffa oss tillbaka till, så släcktes ljusen ner. Inte sakta som i en bio salong utan allt slocknade med ett klick. Hundratals tonåringar tände sina gröna ljusstavar samtidigt som strålkastare riktades mot scenen. Jag hörde hur Sam och resten av tjejerna runt om mig nästan slutade andas. Rök spred sig över scenen och på de stora skärmarna kunde man se hur en människogestalt åkte upp från under scenen. Gestalten rörde sig inte förrän ett par ord yttrades från högtalarna, "Are you ready?" Skrik och jubel från tusentals tjejer bedövade mina trumhinnor. Jag skulle se till att fira om jag kom hem ikväll utan att ha fått tinnitus. Strålkastaren tändes på människan, som självklart var Justin. Jag hörde Sam skrika "Oh my god!" bredvid mig. Justin skrattade lätt.

"Alright. Jag tänkte ta och börja med den låt, som började allt det här. Den här resan. Vet ni vilken jag menar?" Han hade rört sig fram så han nästan stod framme vid kanten. Ännu mer jubel och skrik. Denna gång var skriken ord. "One time!" Han skrattade igen.

"Me plus you. I'mma tell you one time, I'mma tell you one time." Publiken började sjunga med. Dansarna bakom honom dansade koreografi som fanns i musikvideon till låten. Sam hoppade bredvid mig och skrek. Justin slutade sjunga i några takter och dansade han också, sedan fortsatte han sjunga. Han var bra. Efter några fler låtar kom de fram till traditionen som Sam hade förklarat för mig, med One Less Lonley Girl. När den glädje gråtande flickan kom ut på scenen och satte sig  på pallen, och fick sin blombukett av en av dansarna, så sade Sam i mitt öra, vad antagligen många tjejer i arenan sade just då, "Det där borde vara jag." Hon muttrade surt och lite avundsjukt.

"Skärp dig" svarade jag. "Du har ju meet and greet, du kommer få träffa han hur som helst." Sam sken upp och la armen runt min nacke och gungade mig från sida till sida medan hon sjöng; "one less lonley girl, one less lonley girl, one less lonley girl!" En lite tjatig låt nu när jag tänker efter. Men Sam var glad så det var jag med.

 

 

"Ohmygod, ohmydgod, ohmygod, OHMYGOD!! Sanna nyp mig!" Sagt och gjort.

"Aj!" Hojtade hon till, men brydde sig inte så länge utan gick tillbaka till att vara överlycklig. Hon höll i min hand och knep om den hårt. Vi stod inne i ett avskilt rum. Rummet var inte särskilt stort och på väggarna hängde gigantiska draperier med Justin på. Bilderna var tagna från en fotoshoot för "Mistletoe" skivan.  Dörren öppnades och jag märkte hur Sam höll andan och höll ännu hårdare i min hand. Om det fortsatte såhär så skulle jag inte ha något blod kvar i handen i slutet av kvällen. Justin stack in huvudet igenom öppningen och kom leende in. 

"Hey!" Han öppnade armarna och lutade sig för att krama oss. Så fort han släppte Sam så flög hennes hand upp till munnen. Bakom handen kunde man höra henne viska "oh my gosh." Justin hade också hört det och skrattade smått. Sam stod kvar med handen uppe i ansiktet och ögonen gick från Justin till mig och tillbaka till Justin. Sedan lutade hon sig fram och gaspade efter andan och fick upp den andra handen till munnen också.

"Haha, hon flippar ut! Ta det lungt!" skrattade han och gick fram för att krama henne igen. Denna gången var kramen längre och hon kramade tillbaka ännu mer.

"Vad heter ni?" Sade han när han tillslut släppte henne. Sams leende försvann och hon tittade förskräckt på mig.

"Jag kommer inte ihåg!" mimade hon till mig och även om det var synd om henne så brast jag ut i skratt så mycket att jag nästan lade mig på golvet. Hon slog till mig för att jag skulle skärpa mig. Jag samlade ihop mig och pressade fram orden medan tårarna byggdes upp i mina ögon.

"Jag är Sanna och hon heter Sam." Jag stod med handens viftandes uppe i ansiktet för att hindra tårarna att rinna.

"Just det!" Hennes ansikte sken upp och hon pekade rakt på Justin. När hon insåg det så drog hon snabbt ner fingret och blev lite röd i ansiktet. Justin måste ha trott att vi var två dårar. Eller? Han kanske var van vid att tjejer betedde sig såhär runt honom. Det kanske inte bara var vi som glömde vad vi hette och började spruta tårar. Hur som helst så verkade det roa honom. Han log stort och fnissade en aning.

"Gillade ni showen?" Sam nickade fanatiskt.
"Koreografin på låtarna var helt grym!" Han såg en aning förvånad ut över att jag pratade om koreografin, de flesta nämnde väl antagligen hur fantastisk han var. Men han verkade uppskatta det.

"Verkligen? Va kul att höra! Är du dansare?"

"Vi är det båda. Eller ja, hon är inte jag, längre." Sam stod fortfarande bara och log som ett fån med ögon stora som tefat stirrande på Justin.

"Cool, tävlar du också?" Han tittade på Sam som fick tillbaka medvetandet snabbare än jag hade trott att hon skulle.

"Ja! Jag är tävlingsdansare i jazz och hiphop. Justin tittade på mig med sina bruna ögon.  

"Jag tävlade i modern och balett för det mest, men jag dansade även lite jazz också." log jag.

"Innan du slutade." Muttrade Sam och gav mig en snabb sur blick som jag väl kände igen.

"Eum Justin, vi måste börja gå vidare." En stor mörkhyad man stack in huvudet igenom dörren. Justin nickade och svarade.

"Okey, en minut bara." Mannen nickade och gick ut igen.

"Eum, jag måste dra vidare. Men det var jätte trevligt att träffa er två!"

"Skulle vi bara kunna få varsin bild och kanske en autograf innan du går?" Ögonen på Sam blev som hundvalpsögon.

"Ja absolut!" Vi tog varsin bild och fick varsin pappersbit signerad sedan blev vi uteskorterade ur rummet av den stora mannen som Sam hade informerat mig om hette Kenny, hur hon nu kunde veta det. Min mamma stod som vi hade bestämt ute på parkeringen och väntade på oss.

"Hur var konserten?" Hon lät lika ivrig att få veta som Sam var för att få berätta.

"Ett ord. Fantastisk!"

"Och hur var det att träffa honom?" Hon vände sig bak mot oss och gav oss nästan en peddo-blick.

"Fantastigare!" "Okej nu blev det lite fel va?" Mamma reagerade också.

"Sam gumman, du kanske ska ta och lyssna lite mer när mrs. Dawson går igenom grammatiken på engelskan."

"Äh jag skiter väl i henne och hennes tjafs! Den enda mrs. jag bryr mig om är mig själv om några år, nämligen mrs. Bieber!"

 

---

Väldigt försenat jag vet! Men har haft lite krångel rent allmänt så har inte haft inspiration eller lust att skriva, men nu är det uppe och tjejerna har träffat Justin för första gången! Rent av amazing huh? ;)